meet me in ten

Känt mig mindre motiverad för att skriva alls på sistonde, men ibland, helt plötsligt blir man så inspirerad av saker som bara måste få berättas. Redan då brukar jag tänka på hur jag vill beskriva saker, en sorts sparad liverapportering med ordval som då känns så rätt, kanske endast så kan jag beskriva hur saker och ting verkligen begav sig. Efter en lång dag sitter jag sedan på min säng, med Van Morrison i hörlurarna och förkroppsligar dom där tankarna som passerat sedan senast.

Har varit en lång helg som sedvanligt ändå passerat för fort, har spenderat ganska mycket med min danske vän Leander.

I fredags hade Leanders värdpappa någon sorts examen i administration, (känner redan på mig att det här inlägget kan bli långt :S) runt 30 människor i alla möjliga åldrar fick hålla tal och ta emot diplom. När de nyexaminerade eleverna gick för att hålla tal eller dylikt, valde den högst begåvade ljudteknikern att alltid spela den mest pretentiösa låt efter den andra, tänk er eye of the tiger eller temat till mission impossible... Detta var så otroligt udda att titta på, kändes som ett soundtracket till en halvtaskig feelgoodfilm, men som tyvärr utspelade sig riktigt - framför mina ögon.

Efteråt hade Melodys (Marthas kompis, och våran granne för er som inte kommer ihåg sådant) bror (även ägare till en surfskola) premiär för sin ny klädbutik. En bossanovakonsert och modevisning var arrangerad för händelsen. Ana Celia var modell tillsammans med ett 15 tal andra professionella modeller. Riktigt mycket folk var där, och alltihop var imponerande bra ordnat. spenderade sedan resten av kvällen med Leander, vi träffade Bia och Raphael (två föredetta utbytestudenter) och spelade återigen snooker, och resultaten.. eh.. ah asså.. kan jag inte meddela om, har verkligen glömt det helt. Rätt säker på att Leander vet dock x(

På vägen ut var jag tvungen att gå på toa, efter ett tag därinne lossnade helt plötsligt toaletten lutandes från golvet, i samma ögonblick började det enbemannade coverbandet spela min önskade låt "Help!" kändes redan då som ett ganska speciellt ögonblick i mitt hittils 17-åriga liv.

Lördagen var Ginas far, Alvaros 84:e födelsedag. det var kul, i 15 minuter, sedan ville jag bara hem, synd att festen varade i säkert sju timmar, drygt med enbart portugisiska ibland. Kom hem runt åtta, tänkte sova, men var så hungrig att jag istället frågade Leander om inte han också var sugen på en footlong från subways. Det var han och jag åt snabbare än Usain Bolt avverkar en 25 meterlång nedförsbacke. Ännu engång spelade vi snooker, och ännu en gång kan jag inte riktigt minnas mig vad slutresultatet blev..

Sedan hade vi turen att träffa mina klasskamrater, vi följde sedan med dom till Canale, och oj vad vi blev förvånade, de ställen vi förut vistats i verkade folktomma i jämförelse, av denna stad på 100 000 invånare måste 50% av alla ungdomar varit där. Kom hem runt 2 på natten och ringde på dörrklockan inte helt utan skuldkänslor eftersom hela huset sov.

Dagen efter vaknar jag i strålande väder, en dag då Cabo Frio visar sig ur sin absolut bästa sida, Leander undrade om jag hade lust att köpa en amerikansk fotboll, och stå och kasta lite på praian, tyvärr fick han sen reda på att han skulle iväg till en annan stad med familjen.

Frågade då om jag inte kunde hänga med Ana celia och melody, dessa skulle till en väns båt och det gick inte, vilket sedan blev en väldigt konstig situation, eftersom Ana celia bad mig ringa Leander och fråga han vilken stad han skulle till, frågade flera gånger varför eftersom han helt enkelt bara skulla iväg, och då blev hon förbannad och bad mig bara fråga igen,

Hon ber sedan Jose armando ringa, och han får samma svar som jag fått, inget mer än att jag inte kan följa med. Förstår inte varför hon alltid ska ha ett sådant drama, har verkligen tröttnat på henne nu.

Följde istället med resten av familjen till stranden, havet var azurblått och kristallklart, riktigt riktigt fint, söndag är tydligen dagen man går till stranden, knappt så att ett enda sandkorn var ledigt, alla var där. Klockan tre åkte jag sedan till skollagets futsal match, många från skolan var där och dom hade riktig schoolspirit, hejade, skrek och jublade grymt mycket, så otroligt jobbigt att inte kunna få spela, kändes som alltid väldigt illa att bara se på.

Våran skola förlorade efter högst tveksam insats av domaren, när matchen var slut följde jag med några klasskamrater först till super mercadon och sedan hem till Breno, där la han far upp våra 3 kg kött på grillen, medan hans mamma lagade farofa (ingen översättning, men är ett torrt pulver ungefär) och arroz (ris). Under tiden spelade Ayran och Christiano brasilianska sånger ackompanjerat av allsång, Brenos far trummade med grillspett allt medans helt underbar mat rullade in. Allt var bara så förbannat vackert.

Så långt man kan komma ifrån en kall busshållplats med förfrusna tår och fingrar en mörk januarimorgon inväntandes skolbussen hemma i sverige.

Ha det så bra alla ni

Hampus