detta inlägget är tydligen mitt 35:e och idag är det julafton.
En väldigt speciell sådan också, igår kväll läste jag av händelse på min kusins blogg.
Han är en person som fått kämpa mycket dom senaste åren för vårdnaden av sitt barn, och skriver dessutom exceptionellt om det. Vad jag läste igår kunde jag knappt tro på.
Min kusin har fått stå ut extremt mycket skit, men har har aldrig gett upp, men även han har sin gräns, en gräns så hög att jag aldrig trodde den skulle nås.
Han hade helt enkelt fått nog, och skrev detta i sin blogg vilket jag läste några timmar efter att han hade skrivit det.
Som tur är finns det många personer som är engagerade i samma kamp och läser hans blogg, dessa människor slog alarm och lyckades tillkalla ambulans.
Jag visste knappt vad jag skulle ta mig till igår natt, men mina föräldrar här pusha mig till att ringa min föräldrar och efter hjälp från dem och en kompis här lyckades jag runt 50 min senare (4 på natten i sverige) nå sverige.
Helt plötsligt talade jag i telefon med min yrvakna tvillingsyster, och en minst lika konfunderad mamma, förklarandes något jag fortfarande inte kan förstå.
Vi lyckades hitta sjukhuset genom google, även telefonnummer och tillslut var min mamma i telefon med honom.
Jag har nog aldrig kännt på det viset förut i mitt liv, känt på riktigt att man kan förlora något på det viset, jag har det jävligt bra och har alltid haft, min kusin har det inte.
Jag ser så in i norden stolt på honom, han är starkare och modigare än väldigt många på denna jord, och med det goda hjärta han har förtjänar han inte den skiten han får.
Man vet inte vad man har förrän man varit utan det
Som jag tänkte på dom orden, här var jag pratandes med min familj genom telefon natten till julafton, ringde ett samtal som jag inte ens tänkt göra även om det nu varit julafton.
Vilket perspektiv på min familj det gav mig såväl som det perspektiv dessa månader utan dom gett mig.
I en sådan situation är det omöjligt att inte berätta för sin familj hur jävla mycket man älskar dom, i en sådan situation när kärlek ställs på sin absoluta spets gentemot personer.
Det är inte lika lätt att berätta samma sak när man sitter och knäcker nötter framför kalle anka på julafton, även om det just detta är anledning till att man firar jul och samlas och umgås.
Förut var jul mest en lite halv dryg sak med god mat och presenter.
Precis som jag tror jag att många glömmer hur lyckligt lottade vi är att vara tillsammans, och jag skulle inte kunnat sluta uppskatta om jag fått spendera min jul med dom jag älskar, och ta vara på varenda sekund där.
Jag vill att den som läser detta också ska veta det, kanske är det julafton fortfarande där ni är.
Detta med hemlängtan är speciellt, så mycket som jag skulle vilja träffa er så har jag lika mycket tröst i att ni finns där och väntar på mig, det ska ni veta.
När jag gick och la mig igår kändes allt på något sätt annorlunda, jag tittade mig själv i spegeln och såg ingen skillnad men vet att den finns där, jag hoppas jag aldrig glömmer det jag tänkte då, och tänker nu.
jag gick sedan och la mig i mitt rum, som nu var 20 grader iskallt med hjälp av den nya AC:en.
Jag vet inte om ni forstår den underbara känslan av att krypa ner i en säng med dubbla täcken och frusna tår i ett hus där jag tidigare ackompanjerat varenda rörelse med en fläkt riktad åt mitt håll.
Jag ska nu fira jul med min högst familjära familj, MammaMirian som ständigt ser till att varenda en har ett leende på läpparna denna jul, gubbljugande lille arthur som idogt ser till att något händer i huset, min andra värdbror Vítor som fortfarande ser till att visa vart skåpet ska stå på fotbollspelen, min kusin husguds virtuosen Gustavo, och PappaElvis som jag knappt ser till men alltid hinner säga " fala ae rapa! " när vi möts.
God jul till er alla, jag saknar er allihop.
Kolla gärna in här också, Daddys.blogg.se
Här har ni en bild också, och äntligen har ni ett ansikte att sätta på danskjäveln (den blonda till vänster, om detta inte framgår ;) )
