morgonstund har guld i mund

hej kära vänner

känner för att skriva av mig lite, som tur är har jag en plats för det.

Sommarlovet är fortfarande i ruljans och just nu även Cabo frios axé festival 'Cabo Folia'

3 dagar har redan passerat av festivalen och ikväll återstår den sista dagen av spektaklet.

Cabo Folia är uppdelad i tre delar, tre olika platser där folk kan befinna sig, där finns Camarote som är en sorts vip-läktare runt det velodrom formade fältet, där finns Pipoca som är ett öppetfällt i mitten av velodromen, och där finns Abada som kan förklaras som själva banan i velodromen, alltså innanför Camarote men utanför Pipoca.

Och musiken spelas av flera olika kända Axé band/artister på lastbilar som sedan körs runt och runt i Abada, med tusentals dansande runt artistlastbilen.

Självbefinner jag mig i camarote, något jag betalat dyra pengar för eftersom Abada tydligen inte gick påfråga för min värdmamma, ett stort misstag märker jag nu.

Eftersom de som betalat för Camarote inte kan befinnas i Abada, och tvärtom, missar jag det mesta som mina vänner kan göra i abada.

Alla i Cabo Folia bär ärmlösa tröjor som i princip är inträdesbiljetten, jag har lyckats få tag i en lånad Abadatröja en av kvällarna och hade fruktansvärt kul i folkvimmlet, därför känns det extrasurt att andra kvällar stanna i Camarote, vars enda funktion är att kunna dricka/äta obegränsat med öl och sushi och titta på de människor som faktiskt har kul i folkvimmlet under.

Kvällen igår eller kanske rättare sagt imorse var inget undantag, inte mycket hände mig utan jag fick mest snällt stanna i Camarote och vänta på att komma hem någon gång innan solen gick. Kul att den gudförgätna artisten som spelade igår dessutom hade siktat in sig på att bryta sitt eget rekord gällande antal varv med lastbilsjävel, här har ni ett smakprov på musiken:

http://www.youtube.com/watch?v=bYgdoLhT-b8

Kan tillägga att jag i princip var solbränd vid det laget jag äntligen hittat hem till sängen.

Det ibland största problemet jag kan se med brasilianare är deras totala oförmåga att göra något snabbt. Jag har verkligen vant mig vid detta, och trivs med det, MEN min familj är snarare regeln än undantaget och att vänta på värdmoder, värdbroder och dennes kompisar i säkert 4 h för att sedan med buss åka hem tillsammans med morgonpendlare och strandsugna turister känns på nått sätt som gränsen.

Klockan är nu 20.00 och det var ungefär 3-4 timmar sen jag vaknade, resten sover fortfarande.

Ingen skada skedd egentligen och jag verkar tydligen redan ha en Abadatröja fixad för ikväll.

tchauzinho peoplez

Hampus Bremberg, o melhor da bahia!

Yo

och kan ni än engång förlåta mig för min lathet och ödmjukast läsa mitt nya inlägg iallafall?

jag är mitt uppe i perioden där en student är som mest sysselsatt - sommarlov.

Och är uppe i lite väl mycket rackartyg för att kunna sitta och skriva förstår ni.

Stränder ska besökas, brännan ska jobbas på och acai:n måste ätas.

Mitt utbytesår är inne i fasen där allting mest bara funkar, den perioden som folk berättat för mig skulle komma efter förvirring, hemlängta och frustering.

Jag lever helt enkelt mer med strömmen och har kommit på fötterna på allvar.

Cabo Frio är väldigt levande just nu, massor av folk från inlandet som alla vill ha endel av solen och stranden, nyår var t.e.x. helt galet.

1 miljon människor var alla samlade på stranden i cabo frio under tolvslaget, en mycket märklig syn för mig, som är van vid att en "storstad" som stockholm ska ha det antalet människor.

Runt 1 blev en kille skjuten inte mer än 7-10 meter ifrån oss, i folkhavet framför var alla springandes bortifrån och jag och mina vänner gjorde det samma utan att reflektera.

Polisen var snabbt som attan på plats och förde iväg den skjutna i polisbil.

Alla människor runtom var dock väldigt lugna efteråt, nästan som om att inget hade hänt, och visst jag vet ju att det är mycket vanligare här men att 15 min senare vara helt på andra tankar är väldigt märkligt.

Killen som var skjuten var 14 år, och blev skjuten med 6 skott, något jag fick höra dagen efter eftersom knappt något hann uppfattas innan hela situationen var över.

Alla dessa människor gör också att t.e.x. stränderna tappar lite av sin charm och det är väldigt svårt att ta sig från vart jag bor till centrum om kvällarna.

Att gå ut om nätterna är dock desto roligare, dom flesta är ju från andra delar av Brasilien och jag får liksom lära känna lite mer utav landet.

Får frågan vart jag är ifrån ungefär en gång i halvtimman så att ha någon att prata med är inte direkt svårt som blond.

En tjej trodde jag var ironisk när jag berättade att jag var svensk, så när jag istället berättade att jag var brasse så trodde hon helt på det, eftersom hon inte kunde hitta något fel i mitt uttal, schysst.. :)

Jag känner att fotbollen kommer komma inom kort också, vilket är underbart, håller just nu på att styrketräna för fullt och är dunderseriös med mat och träningen.

När jag runt 6 månader sen fick reda på att korsbandet var av vad jag helt knäckt, hade inte en aning om hur jag skulle överleva utan fotboll, och dessutom i ett land som Brasilien.

Men nu är jag inne i sluttampen av sjukgymnastik och på något sätt har dom här 6 månaderna passerat och inget kan stoppa mig nu.

På tal om tid, snart har även 6 månader passerat som utbytesstudent, fenomenet att hela utbytesåret känns som 15 minuter som jag hört från andra utbytesstudenter visar sig olyckligtvis sann. Och det kunde lika gärna varit som om jag kom hit i förra veckan.

over 'n out

P.S. jag kommer hem om 7 och en halv minut gott folk

Hampus