Oi suecia!

Dags för rapporten igen, vill inte ens påstå att detta har något sorts läsvärde, men jag vill endå skriva ner det som händer, så att jag får minnas igen. Så att ni förstår varför jag skriver ;) Well.. Idag har det regnat, vilket inte alls är kul, inte funnits mer att göra än att sitta här i lägenheten, José armandos syster Mirian var o hälsade på (vars familj jag ska bo under nästa period) som jag förstod det hade hon åkt två timmar hit från Rio för att spela kort , Martha berättade att dom älskade att spela kort, men riktigt så passionerade trodde jag ju inte riktigt att dem var!

vaknade runt 12, så hann aldrig med frukost innan det blev dags för almocar (lunch), lunchen lagas av maiden , hon heter typ tchieve ungefär, vilket betyder faster/moster, egentligen heter hon Ivanda men smeknamnet är något som familjen valt eftersom hon jobbat här så länge. Maten här består alltid av ris och svartabönor, idag ackompanjerat av någon sorts gryta med vitabönor. Maten är riktigt god, och ris o bönor verkar vara en såndär grej man aldrig tröttnar på, till maten är det oftast ny pressad juice (suco) och det hela är ganska underbart.

Klockan 18.00 följde jag med Raf och kollade på när han lirade boll, på en inhägnad plan med konstgräs som man hyr per timma. Och ja, dom kan spela! Ur mitt perspektiv var det fruktansvärt att titta på, likna det vid att thorsten flink tittar på apotekets huvudlager genom ett fönster.. men jag ska fan gå på planen igen, just nu måste jag få någon sorts försäkring att gälla, physiotherapisten verkar redan vara ordnad, men inge klartecken kan delas ut än liksom.

Efter fotbollen följde jag med Mirian, hennes kompis, och Martha till en japansk restaurang. Riktigt gott, och kul tillomed. Mirian talar endel engelska och är också social och rolig, väldit skönt o veta inför min vistelse där. Av någon anledning blir jag väldigt trött här väldigt tidigt vilket är synd, kanske beror det på att det blir mörkt tidigare och att min mentalaklocka inte riktigt gott om till vintertid än.

Over n' out hampus.

Första dagarna

Tänkte klämma ur mig ett till inlägg, medans fingrarna endå är uppvärma så att säga.

Flyg resan hit gick bra, jag och Julia fick som tur var hjälp vid charles du gaulle, kan inte tänka mig att vi hade kommit fram annars. När vi landade i RJ fick jag och Julia skiljas åt vid tullen, jag fick gå före hehe! väl förbi denna möttes jag av värdfamiljen plus ena halvan av min andra värdfamilj, tror att det första dom frågade var hur mitt namn uttalas, jag tror vi enades vid haahmp's. Familjen var trötta och hungriga så vi åt på flygplatsen innan vi bilresan hem på två timmar. Jag var helt ofantligt trött, och det var ganska svårt att hänga med, tror att jag var framme ungefär 24 h efter avresan, lägg därtill att jag sov 4 h innan. Mina två värdsystrar talar hyffsad engelska, med lågt tempo och kroppspråk är det inga problem att göra sig förstådd. Värdföräldrarna är dock en annan femma. När jag väl var hemma träffade jag lillebrodern vitor med, det första han sa efter att ha hälsat var "vad stor han va" haha, han själv är ju 11-år och tre äpplen hög. Alla var väldigt trötta när vi kom hem, så sova gjorde jag ganska direkt.

Vaknar nästa morgon av något bankande, tydligen bygger dom om i lägenhetens andra våning, ska se om jag inte kan stjäla deras hammare eller liknande. Jag, martha och ana celia gick ner mot staden och stranden, jag skulle tvunget ha havainas (flip-flops) ett måste för alla i brasilien helt enkelt. cabo frio som stad verkar bra, stranden ligger väldigt nära och det mesta finns här, inklusive subways hallelujah. Stranden var full med människor, och det var först då jag insåg hur många som tittar på en, fick höra flera gånger i efterhand att folk pratar om en, som tur är dom flesta nyfikna och kommer fram och hälsar med. Just nu håller minnena på att flyta ihop till en gröt, även om jag inte förklarat mycket hittils är det endel att hålla reda på. Vet att jag någon av dessa dagar gick och såg fotboll på en bar i närheten, pappan och martha är galna botafogo fans, själv fick jag en botafogo tröja (en riktigt najs:D) direkt när jag kom hem, till ana celias och Ginas/värdmammans stora förtret, dom är flamenco fans, och dessa två lag går inte ihop alls, nu har jag valt botafogo och det finns ingen väg tillbaka haha.

Humm, vill inte förklara mer just nu, kanske kan försöka berätta om idag, medans minnet är färskt. Jag kom hem inatt 03.00, 06.00 åkte ana celia och martha in till RJ, vilket innebar att mina tolkar försvann, de kom hem 12h senare, kunde lika gärna varit 24h, extremt drygt, umgicks dels med mig själv och vitors kusin/kompisar, kul men jag begriper inte så mycket.

När de väl kom hem, åkte jag, jose armando/värdpappan och martha till rotaryträff, rotarys president var där till och med. Nu fick jag träffa 4 andra som hade åkt iväg som utbytesstudenter, brasilianare alltså, varav en som varit i Österrike gick runt i lederhosen :S förväntade mig när som helst att han skulle gå fram med ett fat och fråga om jag vill provsmaka käse. Äntligen kunde jag tala med några som verkligen kunde engelska, träffade en kille som varit i australien för ett år sen, riktigt jävla skön snubbe. skall följa med honom i morgon och titta på när han och hans mates spelar fotboll, låter kul :D

Boa noite tudo! (åt helvete med korrekturläsning)

inledning

Ow shit, borde börjat skriva tidigare! mycket händer, väldigt mycket och få ner allt i skrift borde vara omöjligt om inte maniskt. Allt detta är nytt, självklart, men då menar jag verkligen allt. Just nu ligger jag på mitt rum, i mörkret, det är lugnt och stilla och det är tillfällen som dessa man börjar reflektera, gå igenom alla flöden av intryck. Det svåra hittills har varit ensamheten, tro mig jag är inte ensam, familjen är skön, men språkbarriären blir helt enkelt för stor, enda sättet för mig att få ut mina tankar är att skriva ner dom - här. Jag är en sueco, ingen brasileiro och än så länge är det ju ett problem, men verkligen inte något utöver det jag hade förväntat mig ( notera förväntat, inte förberett) Efter att ha läst en bok om hemlängtan och utbytesår skriven av en svensk tjej, har jag nu förstått (tror jag) den utlösande mekanismen bakom att utbytesstudenterna förändras efter ett år. Det är den totala ensamheten, segregeringen från allt vad hem heter, detta föder i sin tur fram hemlängtan, frustration och även sorg. Men enbart jag själv kan hjälpa mig själv med det som ligger absolut närmast hjärtat. Motgång föder framgång, det tror jag på. Jag inser att jag inte valt den "enkla" vägen (första och sista gången jag tänker använda citationstecken här, så att ni vet!) eftersom portugisiskan är ett problem som lägger allt annat på is. Men jag är självsäker och vet att jag klarar det. Dags att välkomna världen, för här är den.