Varför fyllde jag i en sisådär 194 ansökningspapper för att åka utomlands ett år? Varför hade jag bestämt mig för att säga hej då till vänner, syskon, släkt, husdjur och spaghetti och köttfärsås?

Visste jag kanske vad jag hade framför mig, kändes det som något precis för mig kanske?

Jag tror ingen vet varför innan, dom kanske har några ursäkter till anledningar men som aldrig hinner ens vidröra botten på det dom ger sig ut på.

Ett år utomlands går inte att sammanfatta, liksom hey jag försöker mitt bästa i bloggen.

Jag vet inte vad som kommer hända under detta året, jag känner knappt att jag varit med om något, även om det är många minnen som jag redan håller nära hjärtat.

Men vad är egentligen fördelen till att jag åkte hit? dealbreakern, det avgörande själet, anledningen. hade jag någon, var det ett kall från ingenstans.

Jag vet inte, många har alltid frågat, och det är lätt att svara, "jomen schyssta stränder, bra väder och billig öl!" men det är inte sant, det är inte falskt heller men det är som att sammanfatta jorden som "lite grönt och blått i en boll"

Jag visste väl helt enkelt bara, nu eller aldrig. Men insett vad det kan vara har man gjort mer och mer med tidens gång.

Utmaningen blir eggande, samhörigheten blir brinnande och begreppet hem blir utspätt med nytt blod. Nu låter det som om jag skulle vilja åka hem kanske, men för allt i världen inte, jag vet att detta var rätt, jag vet det.

Mesta av min tankar här går åt min framtid, inte vart jag och Leander ska någonstans nästa lördag utan snarare vart jag befinner mig efter gymnasiet, framförallt vart jag vill befinna mig.

Det som jag aldrig kunnat svara på, det får jag perspektiv på härifrån. Jag ser vart jag varit, vad som egentligen fanns där och vad jag saknar av det. Som dom säger man vet aldrig vad man haft förrän man saknar det.

Och nu är jag alltså här tittandes på min dåtid med en kikare, och försöker desperat vända den åt andra hållet.

God natt