inledning

Ow shit, borde börjat skriva tidigare! mycket händer, väldigt mycket och få ner allt i skrift borde vara omöjligt om inte maniskt. Allt detta är nytt, självklart, men då menar jag verkligen allt. Just nu ligger jag på mitt rum, i mörkret, det är lugnt och stilla och det är tillfällen som dessa man börjar reflektera, gå igenom alla flöden av intryck. Det svåra hittills har varit ensamheten, tro mig jag är inte ensam, familjen är skön, men språkbarriären blir helt enkelt för stor, enda sättet för mig att få ut mina tankar är att skriva ner dom - här. Jag är en sueco, ingen brasileiro och än så länge är det ju ett problem, men verkligen inte något utöver det jag hade förväntat mig ( notera förväntat, inte förberett) Efter att ha läst en bok om hemlängtan och utbytesår skriven av en svensk tjej, har jag nu förstått (tror jag) den utlösande mekanismen bakom att utbytesstudenterna förändras efter ett år. Det är den totala ensamheten, segregeringen från allt vad hem heter, detta föder i sin tur fram hemlängtan, frustration och även sorg. Men enbart jag själv kan hjälpa mig själv med det som ligger absolut närmast hjärtat. Motgång föder framgång, det tror jag på. Jag inser att jag inte valt den "enkla" vägen (första och sista gången jag tänker använda citationstecken här, så att ni vet!) eftersom portugisiskan är ett problem som lägger allt annat på is. Men jag är självsäker och vet att jag klarar det. Dags att välkomna världen, för här är den.