Feliz natal

Oi gente

detta inlägget är tydligen mitt 35:e och idag är det julafton.

En väldigt speciell sådan också, igår kväll läste jag av händelse på min kusins blogg.

Han är en person som fått kämpa mycket dom senaste åren för vårdnaden av sitt barn, och skriver dessutom exceptionellt om det. Vad jag läste igår kunde jag knappt tro på.

Min kusin har fått stå ut extremt mycket skit, men har har aldrig gett upp, men även han har sin gräns, en gräns så hög att jag aldrig trodde den skulle nås.

Han hade helt enkelt fått nog, och skrev detta i sin blogg vilket jag läste några timmar efter att han hade skrivit det.

Som tur är finns det många personer som är engagerade i samma kamp och läser hans blogg, dessa människor slog alarm och lyckades tillkalla ambulans.

Jag visste knappt vad jag skulle ta mig till igår natt, men mina föräldrar här pusha mig till att ringa min föräldrar och efter hjälp från dem och en kompis här lyckades jag runt 50 min senare (4 på natten i sverige) nå sverige.

Helt plötsligt talade jag i telefon med min yrvakna tvillingsyster, och en minst lika konfunderad mamma, förklarandes något jag fortfarande inte kan förstå.

Vi lyckades hitta sjukhuset genom google, även telefonnummer och tillslut var min mamma i telefon med honom.

Jag har nog aldrig kännt på det viset förut i mitt liv, känt på riktigt att man kan förlora något på det viset, jag har det jävligt bra och har alltid haft, min kusin har det inte.

Jag ser så in i norden stolt på honom, han är starkare och modigare än väldigt många på denna jord, och med det goda hjärta han har förtjänar han inte den skiten han får.

Man vet inte vad man har förrän man varit utan det

Som jag tänkte på dom orden, här var jag pratandes med min familj genom telefon natten till julafton, ringde ett samtal som jag inte ens tänkt göra även om det nu varit julafton.

Vilket perspektiv på min familj det gav mig såväl som det perspektiv dessa månader utan dom gett mig.

I en sådan situation är det omöjligt att inte berätta för sin familj hur jävla mycket man älskar dom, i en sådan situation när kärlek ställs på sin absoluta spets gentemot personer.

Det är inte lika lätt att berätta samma sak när man sitter och knäcker nötter framför kalle anka på julafton, även om det just detta är anledning till att man firar jul och samlas och umgås.

Förut var jul mest en lite halv dryg sak med god mat och presenter.

Precis som jag tror jag att många glömmer hur lyckligt lottade vi är att vara tillsammans, och jag skulle inte kunnat sluta uppskatta om jag fått spendera min jul med dom jag älskar, och ta vara på varenda sekund där.

Jag vill att den som läser detta också ska veta det, kanske är det julafton fortfarande där ni är.

Detta med hemlängtan är speciellt, så mycket som jag skulle vilja träffa er så har jag lika mycket tröst i att ni finns där och väntar på mig, det ska ni veta.

När jag gick och la mig igår kändes allt på något sätt annorlunda, jag tittade mig själv i spegeln och såg ingen skillnad men vet att den finns där, jag hoppas jag aldrig glömmer det jag tänkte då, och tänker nu.

jag gick sedan och la mig i mitt rum, som nu var 20 grader iskallt med hjälp av den nya AC:en.

Jag vet inte om ni forstår den underbara känslan av att krypa ner i en säng med dubbla täcken och frusna tår i ett hus där jag tidigare ackompanjerat varenda rörelse med en fläkt riktad åt mitt håll.

Jag ska nu fira jul med min högst familjära familj, MammaMirian som ständigt ser till att varenda en har ett leende på läpparna denna jul, gubbljugande lille arthur som idogt ser till att något händer i huset, min andra värdbror Vítor som fortfarande ser till att visa vart skåpet ska stå på fotbollspelen, min kusin husguds virtuosen Gustavo, och PappaElvis som jag knappt ser till men alltid hinner säga " fala ae rapa! " när vi möts.

God jul till er alla, jag saknar er allihop.

Kolla gärna in här också, Daddys.blogg.se

Här har ni en bild också, och äntligen har ni ett ansikte att sätta på danskjäveln (den blonda till vänster, om detta inte framgår ;) )

Puta que pariu

Hej igen och ni har rätt, det behövs lite nya spaltmeter på eran enda och självklara favoritbrasilienresebloggavensläktingellervänhemsida.

Som jag berättat förut har livet verkligen kommit igång här, och det tåls att sägas igen, förvånar mig själv av vilka hittepå jag finner mig själv i ibland.

Allting är på topp, och jag vill bara ha mer av det som finns här, vill inte sluta leva i allt det som existerar runt mig.

Ett exempel är en fest jag var på i förra veckan, festen var en skolavslutnings fest av något vis, något sorts firande för att skolåret är slut.

Festen hölls i en nattklubbs lokal och höll på till 6 på morgonen, jag hade roligt som få och att Leander blev utslängd innan stället stängde krönte den natten, och är något jag kommer komma ihåg.

Det är nu som alltid egentligen minnen skapas, och några av dessa ögonblick kommer lagras och återminnas någon grå höstdag i skolbänken på Pederskrivareskola, där jag kommer skratta och känna just den känslan från då. Minnesbild av smygkissande dansk plötsligt bortförd av en stor snubbe i svart dörrvaktskostym är ett ypperligt sådant exempel.

Imorgon ska jag följa med familjen till Rio eftersom att Eric ska flyga till och sedermera bo i Californien den främsta månaden.

Speaking of which, efter Jason Mraz konserten träffade vi en man från just Californien, som jobbar på google, och han har bjudit in Eric för att se Google och deras stora arbetsplats där.denne man berättade också att han har en svensk chef, efter ett tips från min fader och lite googlande (såklart!) visade det sig att denne chef var från Varberg.

Världen är liten

Hampus

Och gällande denna nyfikenhet på tjejerna härifrån så kan ni försöka fråga bäst ni vill era skvallerprussiluskor.

Best of Rio!

Bomshackalack!

Oj jag blir bara så glad av era kommentarer just nu, få igång skypandet med, por favor!

Jag har fortsatt med att lega på latsidan och låtit bloggen frysa fast lite, ska försöka att värma upp den med lite brasilianskvärme igen.

Mycket har hänt, nya familjen har fått lite ruljans på livet och kanske just därför inläggen kommer i skymundan, som ni kanske minns från mina första inlägg, då jag berättade att det finns för mycket att säga för att jag ens ska kunna förklara. Så är det även nu omöjligt att förklara allt.

Och jag önskar jag kunde berätta varje detalj från upplevda ögonblick.

Om jag får leva dom förtjänar ni åtminstonde att få höra om dom.

Jag har träffat lite nya kompisar här, från andra skolor som har varit riktigt kul att umgås med, vänner som passar mig bättre och visar upp nya sidor av utbytesåret.

Jag nu också förstå vad som talas i detta hokuspokus språk, med lite mer glosor så är det med utan problem för mig att förstå all portugisiska, vilket gör en stor skillnad.

Språket har kommit successivt och har nu en mer automatisk plats i hjärnan.

Ska försöka engagera mig mer socialt i skolan nu, och inte för nacken gör för ont av all sovande i bänken, eller för att någon bett mig om det, utan för att jag helt enkelt borde.

Jag tillbringade fredag och lördag i Rio de janeiro, äntligen fick jag få åka till maracana, det som jag så länge villat göra, endast jag, Mirian och Elvis åkte, resten av familjen hade inget intresse. Fredagen var extremt varm, också den varmaste dagen här för min del, värmen gjorde mig riktigt slö hela dagen, och dom 40+ graderna i november (!) känns illa varnande.

Jag har ändå anpassat mig hyffsat till klimatet men dom där extra 5-10 graderna från 30-35 till över 40 tar kål på mig.

Under fredagen han jag äntligen se kristus statyn, och framförallt utsikten därifrån, vilket var fantastiskt! bilder finns, och kommer komma upp, jag lovar och svär.

Där uppe träffade jag dom första svenskarna på nästan 4 månader, kändes ganska konstig att prata svenska sådär helt plötsligt, och gjorde inte saken värre att personerna var sociala som en lampskärm. Skämdes över sverige där och då, att dem inte kunde förmå att ha en diskussion med en främling utan att skruva sig. jag kan en prata milvida med brassen som jobbar bakom bröddisken, men inte med två 20 åriga stockholmare som precis som jag befinner sig på andra sidan jorden, ynkligt.

På lördagen var tiden inne för att äntligen få se och uppleva Maracana, pilgrimsfärden är färdig och trots endast 30 tusen åskådare (dock välpackade på supportersidan) så var det otroligt häftigt, tog ungefär 2 sekunders tid innan jag insåg att jag borde investera i en stor spargris inför VM finalen 2014 som hålls på samma arena.

Leander har sedan bott här i mitt hus under helgen, eftersom hans nuvarande värdmamma bor i Rio under helgerna. Vilket var jättekul även om han av någon anledning fick stå emot lite skit från min familj, eller vad säger jag, det var ju kul även det.

Är just nu ganska irriterad över mina bröder, kom t.e.x. hem i lördags och såg att i princip allt jag äger och använder har blivit använt,flyttat,bortappat eller "stulet" av hans övernattade kompisar.

Och att min yngste värdbror idag bad mig åka hem eftersom jag ville använda den gemensamma datorn. Att vi kommit överens om tid och att hans tid var över gjorde tydligen ingen skillnad.

Mina bröder har ganska svårt för att dela med sig, men jag tänker inte små tassa runt dom, har dom ett problem med mig så är det deras. Och jag har inte föräldrarna i huset mot mig, och alltså inga jättestort problem med saken.

På torsdag ska jag iväg till Rio och se Jason Mraz live, jag har spenderat mina senaste veckor åt att lyssna på hans musik och jag är taggad till tusen, det kommer bli fantastiskt!

Tänka sig att jag för 40 minuter sedan tänkte skriva ungefär "tack för kommentarerna och jag kan tyvärr inte skriva ett inlägg just nu" i förra inläggets kommentarsfält.

Men jag lyckades visst hosta ut något iallafall.

Ta hand om er, jag saknar er allesammans.

Hampus

Och Jesper, du ska veta att jag banne mig förväntar mig den där vinter marabouen när jag kommer hem, och det kommer inte bli något förbaskat "hej va kul att se dig" innan jag fått den i hand, förslagsvis på flygplatsen.

Oh I dont wanna wait!

Oi gente!

Jag har varit utan internet på datorn nu ett tag, och därfor har inläggen dröjt.

Men nu är jag tillbaka som ni ser och kommer kunna skriva mer framöver.

Och tänkte mest skriva något så att ni vet att jag lever.

Och tycker även det hade varit fint med lite skärpning på skype fronten.

Så nu är det dags för alla nära och kära att ladda ner detta ypperliga kommunikations program, söka efter användaren HampusBremberg, göra honom till din Skype kompis, och sedan fullt iaktagande vänta tills vederbörande befinner sig online.

Nu kanske ni undrar vad som ligger i potten, och priset är att få prata med en Hampus överlycklig över att få kontakt med hemlandet!

Ni kan likna det vid när E.T fick kontakt med moderskeppet

Endel har hänt dessa två veckor sedan ni senast visste vad som försegick, saker och ting har blivit lite lättare, hjärtat mindre tungt och ett leende lite mer tillhands dessa dagar.

Det är tranquilo helt enkelt :)

Varför nu detta kanske ni undrar, först och främst för att jag umgåtts mer med folk likt mig, i min egen ålder (mental som vanlig ålder) och att det äntligen börjat hända lite saker.

http://www.skype.com/

Över 'n ut!

il capitano

Bililililder

Bilderna är ifrån militärfortet vid copacabana och de gamla husen är i Botacario!

Fortsättning, glömde visst lite grann.

I all min sömnighet råkade jag glömma att lägga in andra halvan av inlägget här kommer den:

Vi åkte mycket taxi genom staden, och fokuserade främst på stränderna Copacabana och Ipanema.

Vi besökte ett militärmuseum som också visade födelsen av Brasilien, från Vasco Da Gamas landsättning, till portugisisk republik, och eget land.

På stranden Copacabana precis bredvid var det just denna dag ett Pride evenemang, vilket betydde att 2 miljoner homosexuella var på stranden.

Nu var inte vi dom som stannade kvar, men fan vad absurt det var.

Efter flera mil av vandrande i regn, så åt vi tillslut vårt första mål mat den dagen, klockan 5, väldigt sent med tanke på att vi började vandra runt klockan 10.

Brasiliansk mat sitter aldrig fel och att Botafogo vann matchen som visades på restaurangens tv gjorde inte saken sämre.

Senare på kvällen ville Miriam ta oss till en speciell restaurang med sambaband och tillslut trots högst motstridiga argument från Arthur och Eric så åkte vi.

Restaurangen var så genuint brasiliansk, sambarytmer och toner tillsammans av massor av folk som dansade, kul att få uppleva något som turister går miste om. Jag tänkte mycket på vad alla hemma kan tänkas göra, och även om hemsaknaden är svår nu så kunde jag inte vara gladare över att vara där jag var.

Nästa dag var det dags för hemresa men jag och Elvis han med att gå några vändor längs Flamengos strand, mängde av fotbollsplaner, basketplaner och folk som håller sig sysselsatta med mängder av grejor omgav stranden.

Stranden är trots allt deras favorit plats och det märks.

Påvägen hem började vi räkna fusca (bubblor, bilen alltså)

Jag knep tidigt tronen men tappade sedan katastrofalt i sluttappen, och Elvis kom hem som segrare med 39 hittade fuscas. Hörde "FUSCA!!!" ringande i huvet ett bra tag efter.

Under hemresan sade Miriam att jag ibland far iväg i mina egna tankar, och jag tänker mycket på hemma just nu, hon sa att jag ibland var flera mil bort i tankarna. Och jag undrar vart jag är flera mil ifrån, platsen jag befinner mig i eller platsen jag tänker på.

Helgen var strålande, dels för att jag äntligen fått se Rio från den riktigt bra sidan och dels för jag har kommit in i familjen så snabbt, känns helt underbart att ha bytt, och det trodde jag inte det skulle göra inför. Jag känner mig väldigt avslappnad här, jag tror just det var ett problem i min förra.

idag har jag stannat hemma från skolan, var ganska dålig igår (måndags) men tror jag pallrar mig iväg imorgon bitti, men man kan ju alltid hoppas på annat!

FUUUUSCA!!

Hej fuckin' san på er!

Är en skribent långt ifrån toppform som skriver idag, men man får ge och ta, jag har trots allt haft en bra helg och då får man vara beredd på lite skit vid slutet.

I fredags bytte jag familj till min förra värdpappas syster - Miriam.

I huset bor även hennes man Elvis, sönerna Eric, Arthur och dottern Roberta, familjen bor ute på halvön Peró en bit bort ifrån Cabo Frios centrum, men desto närme den jättefina stranden Praia do Peró.

Lördagen åkte vi iväg till Rio de janeiro, vi åkte mycket senare än vad jag trott men tid i denna familjen verkar vara väldigt relativ, tror inte vi åkt samma dag ens om det inte vore för att jag ville se MJ dokumentären (vilket i sin tur beror på att dom endast visar den förbannade vampyr filmen twilight på biografen i Cabo Frio).

Ingen annan i familjen var sugen att se den men åkte gjorde vi endå, vi anlände runt 22.00 till familjens lägenhet vid Praia do flamengo. Och vimlade senare vidare mot biografen.

Har nästan aldrig kännt mig så bortkommen som i den biografen, biografen som mer liknade en flygplats för en blåögd liten svensk som mig. Nu kanske det inte är normal att bli förvånad över något sånt här, men bland 6 liters popcorn påsar, filmduk stor som fotbollsplan (nästan) och glashållare i sätena (kanske inte såå häftigt i efterhand, men spädde liksom på just då)

Allt var som Bio capitol i varberg fast tvärtom, och överdrivet stort.

Filmen var bra och och det tyckte tillochmed dom andra också!

Miriam ville visa mig RJ och satte i eget uppdrag att jag skulle få se turistpunkterna, tyvärr var det lovhelg och för mycket folk för att jag skulle kunna åka upp till Kristus statyn, men jag han se så mycket mer.

Bevara monarkin, lägg kungen i formalin

Hejsan!

Även om det idag är internationella Caps Lock dagen så har jag ödmjukt valt att istället skriva med gemener, FAST STORA BOKSTÄVER VAR LOCKANDE.

Torsdag idag och i 40 minuter framöver, jag har snart avslutat en skolvecka och det känns som vanligt belönande. Jag har nu nästan lyckats att sätta sovande i system, schemat funkar såhär:

7.00, anländer vid skolan, oftast ensam, oftast svärandes bilingualt över dessa morgnar

7.20, samtliga klasskamrater befäster sig vid sina respektive platser och jag väljer vanligtvis platsen längst ut till höger.

7.20 och 30sek, jag tittar gäspade på läraren och sluter ögonen lutandes med huvudet mot antingen vägg eller handflata.

7.22, Operation sömn inleds framgångsfullt och löper fram till

10.00, då våran matrast börjar, oskuldsfull som ett nyvaket rådjurskid vaknar jag med en aning stel nacke eller avdomnade händer och iakttar med intresse vilken lärare vi haft den senaste timmen.

10.20, åter tillbaka till klassrummet, nu studerar jag portugisiskan med hjälp av språkkurser på iPoden och inbankande av de nerskrivna verben i skrivboken.

12.30, skolan avslutas och '1-0, tristess - hampus' antecknas.

Dock inte alltid jag tillåts sova, min klasskamrat Bruno brukar oftast hitta på något för att få mig att vakna, kan vara t.e.x. att skrika "ACORDAR!!" (vakna), använde pekfingret för att fläddra med mina läppar eller att försöka rycka undan handen jag stöder mitt huvud på.

Har dock nästan lyckats förfina konsten att sova med ett öga öppet, småsteppande steg tvärs över klassrummet och en 16 årings fnitter kan vara väldigt avslöjande om en persons intentioner.

Idag hade jag extra portugisiska utöver förmiddagskolan, detta som vanligt tillsammans med läraren Adonis, han har inte fysiken hos en grekisk gud men undervisningen är jättebra.

Min värdpappa hämtade mig inte från skolan förrän två timmar efter att undervisningen slutat, detta gav mig gott med tid att se allt ifrån biologi utställningen Ferlagos andel universitets studenterna plockat fram i vissa av salarna.

Ett av rummen skiljde sig ganska stort från dom andra, rummet innehöll en formalin samling som fått Dr.frankenstein kissa på sig av avund.

1 hel manskropp låg öppet på ett bord mitt i salen

3 kompletta skelett hängde i ställningar

4 bevarade spädbarn i olika storlekar låg öppet på ett bord

Ca 100 olika ben och runt 20 kranium låg utspridda över hela rummet

Massvis med kroppsdelar med tillhörande formalin fylld glasburk fanns även till åskadan.

Har aldrig sett något liknande och blev såklar förvånad, visste inte ens om att det skulle hända något sånt här evenemang i skolan, men en erfarenhet och viss avsmak för kött rikare är jag åtminstone.

Min sjukgymnast klagade på min hållning efter ett av rehabpassen och var inte långsam med att sätta in en ryggövning i schemat till förra träningen, den tog bra och jag får se om jag kommer upp imorgon! :S

Ska nu försöka kolla om jag kan öka på sjukgymnastik träningen på något sätt, 5 ggr i veckan borde ju inte vara några problem som helst, vart jag ska träna dom två extra passen vet jag inte än dock.

TAKE CARE ALL YOU!

viva la vida

Hej hej!

Ännu en vecka avverkad, och nu är det väl avverkat runt 10 stycken sådana skulle jag tro.

Och helgen var helg kan man väl säga, även om helgen har varit en dag längre på grund av att måndagen just denna gång varit en helgdag.

På grund av detta har Cabo Frio varit fullt med soltörstande brasilianer från städer längre in mot landet. Jag visste att det kommer hit mycket folk, men trodde nog inte riktigt att det skulle vara såhär mycket. Stranden såg bokstavligt talat ut som en myrstack från håll.

Det känns lite störande, och som att staden förstörs lite för en, ganska ovant för mig och vara omkring så mycket folk helt plötsligt, men det betyder också att staden blir mycket mer levande, och från det perspektivet är det riktigt positivt!

I fredags stannade jag hela kvällen hos Leander och kollade film, han hade varit riktigt sjuk tidigare i veckan och vi tog det lite lugnt för en gångs skull. En av filmerna var thailändsk och visade sig dessutom inte ha någon engelsk undertext, men vi förstod faktiskt nästan allting med portugisiska istället, tur det eftersom filmen var ju bra.

Lördagen var också den väldigt lugn, mest på grund av att Madeleine och Ana clara inte kunde komma och möta oss förrän 23.30, men vi hade det trevligt och jag träffade lite nytt folk som var riktigt trevliga, och sådan är inte alltid så lätt att hitta. Vi pratade mest med varandra och gick aldrig in någonstans.

Även till söndagskväll fanns planer eftersom vi som sagt var lediga på måndagen, lyckligtvis inledde vi lite tidigare denna gång. Jag och Leander spelade snooker innan tjejerna kom dit och

Jag är numera regerande mästare för två veckor i rad, kändes obligatoriskt att vidhålla lite svenska stolthet mot våra danska grannar nu när landslaget sviker, lätt att bli hackkyckling annars.

Under denna lediga dag har jag och Leander bland annat varit vid stranden där Leander spelade volleyboll tillsammans med klasskompisar, Någon gång innan volleybollen började kom en helt random man mot Leanders flipflops som han ställt en bit bort och tog på sig Leanders flipflops i förbi farten, Leander märkte detta och ropade direkt "eey, minha!!"

Vad denna skotjuv tänkte med senare har jag ingen aning om, men han började iallafall skälla ut Leander med ett stort antal svordomar och sedan gick han bara därifrån och fortsatte arbeta med att flytta stolar och bord en liten bit bort. Får dock ge beröm till en person som nästan lyckas med att först stjäla någon annans saker och senare få ägaren att känna sig skyldig därtill.

Känns skönt att ha sluppit en måndag i skolan, och bara ha en extra dag sådär.

Imorgon är det dock dags att gå tillbaka igen, men ska vara ledig på torsdag dessutom så denna vecka kommer nog gå fort. Är dessutom på tårna eftersom någongång snart skall ett paket med kamera, svenskt godis och annat välbehövligt anlända, kan inte vänta!!

tchau tudo mundoooo!

Haaampusssssssssssssssssssssss

Varför fyllde jag i en sisådär 194 ansökningspapper för att åka utomlands ett år? Varför hade jag bestämt mig för att säga hej då till vänner, syskon, släkt, husdjur och spaghetti och köttfärsås?

Visste jag kanske vad jag hade framför mig, kändes det som något precis för mig kanske?

Jag tror ingen vet varför innan, dom kanske har några ursäkter till anledningar men som aldrig hinner ens vidröra botten på det dom ger sig ut på.

Ett år utomlands går inte att sammanfatta, liksom hey jag försöker mitt bästa i bloggen.

Jag vet inte vad som kommer hända under detta året, jag känner knappt att jag varit med om något, även om det är många minnen som jag redan håller nära hjärtat.

Men vad är egentligen fördelen till att jag åkte hit? dealbreakern, det avgörande själet, anledningen. hade jag någon, var det ett kall från ingenstans.

Jag vet inte, många har alltid frågat, och det är lätt att svara, "jomen schyssta stränder, bra väder och billig öl!" men det är inte sant, det är inte falskt heller men det är som att sammanfatta jorden som "lite grönt och blått i en boll"

Jag visste väl helt enkelt bara, nu eller aldrig. Men insett vad det kan vara har man gjort mer och mer med tidens gång.

Utmaningen blir eggande, samhörigheten blir brinnande och begreppet hem blir utspätt med nytt blod. Nu låter det som om jag skulle vilja åka hem kanske, men för allt i världen inte, jag vet att detta var rätt, jag vet det.

Mesta av min tankar här går åt min framtid, inte vart jag och Leander ska någonstans nästa lördag utan snarare vart jag befinner mig efter gymnasiet, framförallt vart jag vill befinna mig.

Det som jag aldrig kunnat svara på, det får jag perspektiv på härifrån. Jag ser vart jag varit, vad som egentligen fanns där och vad jag saknar av det. Som dom säger man vet aldrig vad man haft förrän man saknar det.

Och nu är jag alltså här tittandes på min dåtid med en kikare, och försöker desperat vända den åt andra hållet.

God natt

a fim de semana

Jaha, vad ska man skriva nu då...

Veckan har väl varit mer eller mindre standard, bra men givetvis alldeles för kort, kan nu idag konstateras. Gått i skolan som vanligt de 5 första dagarna, nu även lyckats med bedriften att inte sova allt för mycket, har helt enkelt kommit in det sociala mer nu, mest på grund av språket och att jag känner mig bekvämare. Min klass har sina freaks men också en del bra sidor, gällde bara att leta förbi de labila evigt talande "små"tjejerna och greppa det som fanns bakom. Men delar av deras så otroligt naiva och korrekta världsbild har väckt en smula anarkistisk sida i mig, för vem kan på allvar inte stå ut med att en bläckpennas spets är uttryckt och inte intryckt? när den dessutom tillhör någon annan, hela den situation slutade i rivmärken på min arm och en något stressad klasskamrat, men vissa saker kan man faktist inte låta bli att provocera någon annan med, ÅÅÅh det var ju hon som börja??! ;D

Finns inte så mycket mer att säga, inget som brutit ny mark så att säga.

Helgen har bjudit på dåligt väder, men med kanadensaren madeleine och hennes syster Ana clara och även Ana claras kusin joao blev den avsevärt ljusare. Under både fredagen och lördagen gick vi till Casa Velha, där norrmännen huserar varje helg. Har faktiskt inte träffat dom alls sen förra gången för flera veckor sen.

Vi diskuterade bland annat Danmark och deras påstådda delfin dödande, danskarna är på allvarligt ogillade bland somliga här på grund av ett kedjemail där bilder på dödade delfiner visas, Så otroligt absurt när jag fick reda på det, och ville givetvis se bilderna.

att det faktiskt är på färö öarna som har haft eget styre sen typ 40 talet, och endast valar som dödas för mat till öborna, plus att de slaktas av professionella slaktare enligt färöisk lag är inte alls relevant information enligt mailet.

"I dont like danish people because they kill dolphins" är en så otroligt rolig kommentar och så tragiskt med okunnande samariter som skriver på en namnlista för att rädda dom stackars delfinerna..

Söndagen har var innehålls lös tills klockan sju då jag, Carl Hampus Bremberg frivilligt följde med för att gå till kyrkan. Alltså egen vilja, inget påtyngande från någon brasiliansk moralisk farmöder . Dock en något speciell kyrka, Bola de neve (snöboll) som är en surfarkyrka, med t.e.x. en surfbräda som altare det hela var egentligen Leanders idé, killen som surfat för första gången i sitt liv samma dag.

Det började med ett antal rock sånger från det i övrigt riktigt grymma bandet, musiken var öronbedövande och antar att ingen inte behövde koncentrera sig på tonlägen eller melodi, det var kristen musik som spelades, och enligt min sekt-o-meter ganska bra stämning.

Under musiken stod alla upp, och musiken varade i runt en timma tack vare fruktansvärt utdragna slutklämmar. Efteråt började prästen tala, och denna kyrka var katolsk, inte konservativ men likväl ett jävla gnällande över att en snubbe dog för sisådär 2000 år sedan.

Publiken var inte endast där för kaffet, utan lever med mycket i det som sägs, just därför prästen också kommer undan med att skrika tack gud i 25 minuter. En tjej från församlingen försökte översätta predikan på nästan omöjlig engelska, snappade upp ungefär att jesus sänder kärlek och hopp och att lycka utan honom är omöjlig.

Där det bara börjar funderas utav helvete i huvudet, hur vissa av dessa människor med absolut noll till liv söker lösningar i en person som inte existerar längre än i en fritolkad bok som dessutom ska berättas från utav en ytterligare fritolkande präst.

Jag anser mig själv veta precis hur jag ska leva mitt liv, jag tänker bara göra det mesta jag kan av det, genom misstag och lycka. Att spendera sitt liv med sorg över att Jesus dog för våran skull, och att denna påtvingade skuld är något bra köper jag inte, nej för hur man än vänder och vrider på det anser jag att sälja sin själ till djävulen alltid kommer vara enklare än att gå till kyrkan en gång i veckan.

Efter dom första 145 minuterna förklarade jag för den något svårtolkade församlingsmedlem att det var dags för oss att åka hem, äntligen tänkte jag, ska bli skönt att komma hem igen.

Men nej, Leander tyckte detta var kul, han ville stanna Yippiekayay motherfuckers, fick inte heller någon förklaring förutom att han just tyckte det var kul. Eller jo, 1 och en halvtimme senare av oral tortyr yttrade han sig med orden "oh they have cake".

Tittade på han med mördande blick, fyfan vad arg jag var.

Leander rättfärdigade senare besöket med att detta har hjälpt honom bli bättre på halvmeditation, något han och hans perfekt engelsktalande självutnämnda översättare utövat när Leander blundade och tolken satt en hand på hans huvud till den medryckande musiken. Men han kunde erkänna att pratet kanske var lite tråkigt.

Jag hatar den människan just nu, nästan iallafall.

Så nu ska jag sova, blev lite sent idag.

hampus

The best of two worlds

Wow, vilken helg.

Har spenderat lördag och söndagen i teresopolis, en före detta koloni för tyskar och även brasiliens "capitol of mountain cities", jättevacker stad med höga berg och tyska hus i gammaldags stil.

Tillsammans med runt 15 andra utbytesstudenter, rotaryofficiella och aspirerande flyttfåglar bodde vi i ett högt beläget hotell med stor utsikt över brasilianska berg och dalar.

Vi fick se föredrag om resorna som man kan göra i brasilien (vill veeeerkligen åka nu) och även en liten påminnare om alla reglerna och vad som menas med dom, men inte direkt som om någon av oss oskuldsfulla utbytestudenter skulle bryta dom eller så ju ??

Bland utbytesstudenterna fanns det två tyskar, en fransman, två kanadensare, tre australiensare, en hungrare (nej hon åt inte så mkt, *BADUM TISCH*) tre amerikaner, en finne, en polack, och givetvis även en svensk och en dansk.

tillsammans delade vi 3 rum med 3-4 personer i varje, alla umgicks med varandra och gjorde dom saker man kunde göra i området, tre av utbytesstudenterna hade varit här i 8 månader, deras utbytesliv skiljde sig stort från vårat, men dom förklarade också att det blir annorlunda och så mycket bättre efter några månader, dessa gick i princip aldrig till skolan, utan spenderade dagarna med helt andra sysslor istället för att halvsova i en trång bänk som en annan. Alla tre kunde knappt ens tänka på dagen dom återvänder till hemlandet, hade dom kunnat stanna tiden så hade dom med all säkerhet gjort det.

Vad finns det att säga om vad vi gjorde egentligen, hur som hellst är det ju något speciellt med att träffa andra utbytesstudenter.

De utbytestudenter som varit här ett tag var på mötet för att kunna tala med grundaren av Belo Brasil och var bara en liten del av de andra utbytesstudenter i området, Grundaren har också varit utbytesstudent och han berättade om alla resorna i minsta detalj, historier från gamla utbytesstudenter och liknande. Hans föredrag var riktigt intressant, Han har drivit det sen '94 och har själv skräddarsytt precis alla resor, han berättade mycket om hur organisationen funkar och hans ideologi hur resorna ska erbjuda. Han hade väldigt mycket idéer om hur saker skulle skötas.

Bland annat så blir ibland gamla utbytestudenter som rest med Belo brasil kontaktade år efteråt för att delta som ledare, eftersom dom i efterhand handplockar dom med riktigt sköna personligheter. Och aussien Jeanette som ska resa på sin tredje resa i november berättade att det som gör resorna så otroligt bra är människorna runt om kring.

Jag är extremt sugen på att åka eftersom jag nu fått berättat av det som rest och vad det innebär.

Vi sov över på hotellet och jag somnade först efter en väldigt lång natt, dagen efter hade vi inget på schemat som skulle göras, men Jeanette som bodde i teresopolis föreslog att vi skulle åka för att se deras marknad och således gjorde vi också detta. Marknaden var inte mer än.. ah en marknad, hittade inget av direkt intresse och området var väl sett och avverkat ganska kvickt, men endå intressant att se mer av staden.

Bredvid marknaden spelade ett gäng ungar fotboll, deras tränare frågade sedan oss om vi ville spela.

Jag kunde självklart inte vara med, men att på något sätt umgås sådär enkelt med befolkningen här är speciellt, du känner det, ur det kommer nya insikteroch sånt som detta förändrar en.

har till och med bilder denna gången, saxade från min finska kompis facebook.

(På bilden: Jag, fransosen Thomas, finnen Juhani, kanadensaren Liam och tysken Philipp, bilden är också tagen precis bredvid träningsanläggningen som landslaget i fotboll tränar i)

Såg på facebook att min kära moder gjort reklam för min blogg, och flera av hennes vänner tydligen läste. visste inte att det var så många som läste, så tack så hemskt mycket för att ni gör det!

long time no see

Jamen hej, var ett tag sen jag skrev nu. Ett litet avbräck i den evigt spinnande skivan, men det betyder ju inte att saker och ting slutar hända. Har dock kommit in i ett annat tillstånd, saker och ting är inte längre bloggmaterial, utan snarare min vardag. Hur grått det än låter så blir det inte minde skrivvärt för det, men jag är van nu.

jag hoppas att ni som läser förstår vad jag skriver, att ni får en inblick i det jag försöker berätta.

Läste nyss några gamla inlägg, av ren nyfikenhet. Det är faktiskt intressant för mig, även om jag kanske borde minnas endå. Ska bli intressant och göra samma sak om 9 månader, verkligen.

Jag har i skrivande stund varit här i 54 dagar, eller 1296 timmar, eller 77.760 minuter eller 4.665.600 seku.. ja ni fattar

Tiden går fort och försvinner utan att man märker av det, om det är något jag vill lära mig från att vara här är det att göra det bästa utav varje dag. Detta låter som pretentiöst carpe diem dravel och det är det också, men jag vill åtminstone försöka att göra varje dag till det bästa jag kan. Här är verkligheten framför mig mer än någonsin, lika bra att ta del av den också.

Igår (lördags kväll) var jag ute tillsammans med Leander, Madeleine (kanadensiska, ja det heter så, jag har googlat) hennes värdsyster ana clara och värdkusinen joáo. Vi hade bestämt att träffas klockan 10, men träffades istället runt 11.30. Under tiden vi väntade fick Leander äntligen träffa den beryktade Thaís (Läs: extremt stor, skrikig och tillika min brasilanska nemesis) och visst var hon så jobbig som Leander tyckte att jag hade beskrivit henne, jag som tyckte hon var lugn just då...

Efter att blivit verbalt våldtagna av 15+ pratglada brasilianare avlägsnade jag och Leander oss ifrån allihopa för att möta Madeleine och co. Jag hälsade som vanligt på folk man mött tidigare medan jag gick med tjejerna och joáo, Ana clara sa till mig att jag verkar känna alla här, jag svarade "nej, alla 'känner' mig", tänkte inte efter när jag sa det, men sammanfattade endå väldigt bra hur det är att gå längs stranden.

Vi hade en ganska kul kväll och jag fick äntligen lära känna madeleine lite bättre.

Från lördag till söndag ska jag ha distrikstmöte tillsammans med alla andra utbytesstudenter i Rio de Janeiro området, ska bli riktigt kul!

yes det där blir ta mig fan omöjligt att toppa

Hampus

Lite bilder jag hittat!

Heej igen! har hittat lite bilder som finns längre ner, men ni läser väl också?

Bokmässan gick.. långsamt, var inte alls kul, och kändes som en överhuvudtaget bortkastad dag, fick i allafall lära känna lite nya människor i skolan, men ska tänka till två gånger nästa gång någon lockar med något så tillsynes lockande som en bokmässa, ja jisses vad förväntade jag mig haha.

Bokmässan var väldigt stor, och för min klass gick det nog mest ut på att dela msn och telefonnr med tjejer, var där i runt 7h. Författaren till en prinsessas dagbok var där och signerade, även någon brasiliansk megastjärna, nästan varenda ungdom sprang för att se henne, och skrek något helt otroligt, kändes väldigt märkligt eftersom jag verkligen inte kunde relatera till vem det var. kom hem runt 9 och var helt slut i kroppen, hade tänkt att gå ut med Leander, men kände såklart inte för det.

Här I cabo frio bor det just nu 44 norrmän, dom är alla i 20 års åldern och är här för att testa på brasiliansk sport och även endel av kulturen. Hela staden vet att dom är här, och jag har själv sett lite fler blonda människor än vanligt när jag passerat gatorna med bil.

Leander hade blivit erbjuden att följa med till en av deras "active educations" och hans samtal om detta väckte mig på lördag morgon, jag helt yrvaken förklarade att jag gärna följer med, ville ju endåså till stranden, och träffa fler skandinaver låter jättekul.

Skyndade mig som bara den, och 60 min senare (tar ett tag att gå till andra sidan stranden) var jag där, såg dock inte skymten av några norrmän, och inte heller någon dansk. Ringde honom, varpå han utbrister "men jag är ju på gymmet" samtidigt som jag känner en kalldusch över kroppen. Han hade ur min skrovliga morgonröst tolkat det som att jag inte alls ville gå.

Var lagom glad på den rödvita pölsesmaskande odugling till danskjävel!! :D

Men vi bestämde oss i allafall för att mötas vid stranden om tjugo minuter.

Vid stranden hade vi riktigt kul, vi kastade våran fotboll, testade bodysurf och jag fick träffa några av hans klasskompisar som verkade riktigt schysta. Vi var på stranden i säkert 5 timmar och avslutade med subways, kändes då som en otroligt bra dag, och det var det, just dem känslan i kroppen jag vill att jag ska ha, just det jag drömt om innan jag åkt hit.

Senare på kvällen var jag rejält röd i ansiktet, och kände mig som en dum turist, "gringo na praia" var tydligen begreppet. Väl ute i cabo frio på natten träffade vi tillslut dessa norrmän, hälsade kanske på alla 44, åtminstone på dom 31 som var tjejer, vi festade tillsammans på en klubb och jag pratade mycket med dom, och tydligen så ska dom vara här tills december, och sedan i januari skulle en ny batch norrmän komma hit, inte mig emot!

Kom hem runt halv tre, allt för tidigt men både leanders och min värdfar har sina principer, får i allafall alltid skjuts hem, vilket jag så klart är tacksam för.

Dagen efter var hemsk, mitt ansikte var svullet av solen, hade huvudvärk, rejäl snuva, feber och en stark påminnare om vad jag sysslat med kvällen innan. riktigt dålig dag, även om jag faktiskt tror att lördagen var värd det. Stannade hemma, och led i min ensamhet hela dagen. Har därför inte heller varit i skolan idag, men känner mig helt klart bättre nu, får se om jag går till skolan imorgon.

Nu de utlovade bilderna, bilderna är tagna av en klasskompis, och är ifrån bokmässan.

Killen i vitt är eric, mannen med mössan är den helt galne fotbollsspelaren bruno, ayran som är i vit keps, och mr. coolguy (ja inte jag då) är andreklassaren Magno

Har även funderat lite kring om jag ska göra någon resa här eller inte, finns speciellt en resa som verkar intressant, den pågår under hela januari, och besöker en massa strandstäder i nordeste, ska vara helt fantastiskt att uppleva och man delar den dessutom med runt 30 andra utbytesstudenter. Men resan kostar en bit över 20 tusen, och det känns som att det är lite för mycket pengar, finns fortfarande så mycket att ägna sig åt i Cabo Frio, och använder jag dom pengarna jag har, så känns livet här mycket mer innehållslöst, som det är nu kan jag göra lite precis vad jag vill, hyra vattenskoter, och kunna köpa saker då och då.

Samtidigt hatar jag att jag kanske missar något.

God natt, och riktigt stor kram till alla, känner mig så tacksam till mycket som finns hemma.

Hampus

Vamos pra a praia

Lider av allvarlig beachabstinens just nu, vet inte om det finns någon medicinskterm för besväret. Men att en förmiddag spenderat på Praia do forte måtte vara botemedlet känns uppenbart. Synd då att det aldrig gått att genomföra förutom i måndags, och då var jag där efter solnedgången..

Hade glömt hur kul det är att bada i havet, vågorna här är ganska stora och skitkul att hoppa och åka på.

Skolan AKA sovstationen, går väl bra. Känner inte alls att jag behöver göra något, och jobbar därefter. När man sover så mycket att jag inte ens märker att vi byter lärare borde kanske man borde se över vad man sysslar med, men samtidigt njaaaaaaa

Ett rent under att jag lyckas somna i dom där bänkarna trots allt, ligger med huvudet ner i navelhöjd, och balanserar det på en liten bräda. Hade det någongång faktiskt hänt något värt att uppmärksamma i klassrummet hade jag kanske sovit mindre, men som det är nu så funkar lektionerna bättre än en svingad planka urskogsek i bakhuvudet.

Just det, måste åka tillbaka till federalapolisen igen! Eftersom min moders namn inte överensstämmer på två av papprena, börjar ana att någon på polisstationen tycker om mig extra mycket.

Grejen med att gå till federala polisen, är dels att jag ska meddela att jag är i landet, och dels för att jag ska få ett ID, fick dock höra att det tar dom minst ett år att skapa ID:et, och att jag mest förmodligen aldrig ens kommer få se det.

Imorgon, ska jag till följd av en diffus förklaring av vad jag gav mig in på plus att jag frivilligt betala 50 reais, åka till rio, för en bokmässa, en väldigt stor sådan. Själv är min inblick inom litteraturens stora värld hittills omfattande halva da vinci-koden, och första sidorna i diverse på prackade skolläsprojekt.

Vet inte riktigt varför jag åker, har inte tänkt att köpa någon bok, och känns allmänt dumt att jag istället inte utnyttjat dagen som ledig, gått ner till stranden och njutit av en total ignorans mot böcker. Fast gillar ju faktiskt att läsa egentligen, lite dumt att börja nu bara, av ren princip!

Ah well, får se hur det ska gå, kanske slutar med 15 påsar böcker och skor uppslitna till fotknölarna.

Tchau e boa noite tudo mundo

seu

garoto suéco

Ojoj, vad finns det att inte berätta egentligen? Har haft kul, riktigt kul hur som helst.

Helgen har dessutom påpassligt nog varit en dag längre eftersom det idag är nationaldagen.

På fredagen var jag hemma hos min kusin, tillsammans med hans klasskompisar och tjejkompisar till dessa, alla är trevliga men börjar undra om jag kanske umgås med för omogna människor, inte så att dom springer runt och berättar deras senaste kiss och bajs-skämt, och jag tycker dom ofta är rätt kul, men ändå en lite för stor skillnad.

Leander följde med dig, och jag lyckades konversera på portugisiska hela kvällen, Leander förstod sällan, men det var verkligen grymt att helt plötsligt förstå mer än förut, kunna svara och diskutera.

I lördags spelade Brasilien mot Argentina, jag och Leander såg matchen ute på stan, eftersom vi ville se fotbollen med brasilianare. Vi hade trevligt, och faktumet att Brasilien vann och nu är klassifierade gjorde inte saken sämre.

Innan vi var på väg att gå därifrån, sprang säkert 8 brasilianska tjejer upp för trappen mot övervåningen vi satt på, dom tittade på mig, pekade och skrek "there hee is!!" tydligen hade dom träffat Leander som då var på undervåningen av baren, dom tog bilder, frågade en massa och bad om orkut (brasiliens undermåliga svar på Facebook) Kvällen kändes initierad på ett helt klart godkänt sätt!

Vi gick sedan mot canale, träffade några ytterligare brasilianska tjejer, och jag talade portugisiska med dom, även om dom kunde engelska, och fick en komplimang för min portugisiska. Väl vid canale talade vi med dem ytterligare, dom skulle in till en klubb och där hade vi förmodligen inte kommit in. en bit bort stod två killar som jag la märke till, dom såg alltför blonda ut (ungefär lika lätt att känna igen en europé som en isbjörn)

Leander började prata med dom, och visst var dom inte brasilanare, de var utbytesstudenter från nova friburgo (två timmar härifrån) Sådan otrolig slump att vi lyckades träffa dom, och väldigt kul på samma gång. Killarna hette Juhani och philipp, en finne och en tysk, dom hade hört talas om oss från en amerikanska i deras stad. Vi spenderade resten av kvällen tillsammans med dem och tjejer från deras värdfamiljs släkt.

De bodde i Philipps värdfamiljs lägenhet här, och denna helgen har Cabo Frio varit helt fullt av turister, hela kilometervida stranden var full med människor och gatorna var inget undantag. Sommaren ska dessutom bli värre.

Söndagen var vi även då med våra nyfunna vänner på dagen gick vi och åt, sedan på vägen hem blev vi stannade två gånger eftersom några brasilianska tjejer ville ta kort på oss fyra blonda killar, på kvällen stack vi efter en finsk snookermassaker ännu en gång till canale, lyckade komma in på en nattklubb tillsammans med allihopa, plus en kanadensiskt utbytestjej som bor en timma härifrån, värst vad man träffar sådana helt plötsligt.

Nattklubben hade band, och DJ, allt från house till No woman no cry i sambaversion spelades, tror att jag dansade ända till frukosten nästa morgon till den musiken, om än då i huvudet.

Idag har jag varit på stranden med klasskamraterna, åkt runt i de höga vågorna, gassat i solen och fortsatt ha det förbannat bra!

Skrivandes med ett leende på läpparna och möjligtvis små rester av läppstift

er

Hampus

Ännu en gång torsdag, och snart, snart helg igen. Skolan är om inte en pina, en lång väntan åtminstonde, ett evigt sittandes i obekväma sittbänkar och halv lyssnande på lärare och andra elever. Har dessutom lyckats på något sätt få en stalker på halsen, en gigantisk tjej som inte gör annat än talar portugisiska med mig eller snor min iPod, kvittar om jag lyssnar eller inte.

Ibland sitter jag helt enkelt bara och lyssnar på musik, sen kommer hon, ber mig lyssna varpå jag tar ut en av hörlurarna, sedan säger hon något i 300 km/h, för att sedan ta ena hörluren, och byta musik.. extremt trött på henne.

Inte ens under detta ögonblick är jag lämnad i fred!

----------------------------------------------------------------------------

Och så långt han jag skriva tills varenda klasskamrat började skriva med mig, och i sin tur presentera sina kompisar, blir skogstokig, fick tala med varenda kotte på den här sidan atlanten kändes det som, vet att det låter gnälligt men "NEJ jag är inte överhuvudtaget intresserad av din tillsynes alternativtrockiga (emo) och luggiga tjejkompis" är ganska svårt att säga på portugisiska.

Tagit så mycket tid ur detta inlägget, det enda jag faktiskt ville göra innan jag skulle sova.

summerar med ord, sover i skolan , väntar på att den slutar, efter skolan, har jag och leander flera gånger gått till stranden vid solnedgången och kastat en amerikanskfotboll och snackat skit mellan varandra. Physioterapin igår var jobbigare än aldrig förr, och min kropp är trött.

Jag känner att jag nu kan göra mig förstådd i flera sammanhang, och under rotary mötet idag kom aldrig den forna svenska utbytestudenten från kalmar, synd men kanske träffar han någon annan gång.

Imorgon, ska jag åka taxi till skolan eftersom värdföräldrarna är i rio och reparerar bilen, detta innebär att jag måste väcka mig självmant i morgon bitti. med faktumet att detta är om 6 timmar och att det aldrig gått bra förut inte ens med väckningshjälp känns läget kritiskt.

O andra sidan förutom en 140 kg tung levande grammofon med portugiska steg 4 på, i sin tur spelat med lite för hög varvfart är det mitt största problem just nu.

Öfver en ut tittut!

meet me in ten

Känt mig mindre motiverad för att skriva alls på sistonde, men ibland, helt plötsligt blir man så inspirerad av saker som bara måste få berättas. Redan då brukar jag tänka på hur jag vill beskriva saker, en sorts sparad liverapportering med ordval som då känns så rätt, kanske endast så kan jag beskriva hur saker och ting verkligen begav sig. Efter en lång dag sitter jag sedan på min säng, med Van Morrison i hörlurarna och förkroppsligar dom där tankarna som passerat sedan senast.

Har varit en lång helg som sedvanligt ändå passerat för fort, har spenderat ganska mycket med min danske vän Leander.

I fredags hade Leanders värdpappa någon sorts examen i administration, (känner redan på mig att det här inlägget kan bli långt :S) runt 30 människor i alla möjliga åldrar fick hålla tal och ta emot diplom. När de nyexaminerade eleverna gick för att hålla tal eller dylikt, valde den högst begåvade ljudteknikern att alltid spela den mest pretentiösa låt efter den andra, tänk er eye of the tiger eller temat till mission impossible... Detta var så otroligt udda att titta på, kändes som ett soundtracket till en halvtaskig feelgoodfilm, men som tyvärr utspelade sig riktigt - framför mina ögon.

Efteråt hade Melodys (Marthas kompis, och våran granne för er som inte kommer ihåg sådant) bror (även ägare till en surfskola) premiär för sin ny klädbutik. En bossanovakonsert och modevisning var arrangerad för händelsen. Ana Celia var modell tillsammans med ett 15 tal andra professionella modeller. Riktigt mycket folk var där, och alltihop var imponerande bra ordnat. spenderade sedan resten av kvällen med Leander, vi träffade Bia och Raphael (två föredetta utbytestudenter) och spelade återigen snooker, och resultaten.. eh.. ah asså.. kan jag inte meddela om, har verkligen glömt det helt. Rätt säker på att Leander vet dock x(

På vägen ut var jag tvungen att gå på toa, efter ett tag därinne lossnade helt plötsligt toaletten lutandes från golvet, i samma ögonblick började det enbemannade coverbandet spela min önskade låt "Help!" kändes redan då som ett ganska speciellt ögonblick i mitt hittils 17-åriga liv.

Lördagen var Ginas far, Alvaros 84:e födelsedag. det var kul, i 15 minuter, sedan ville jag bara hem, synd att festen varade i säkert sju timmar, drygt med enbart portugisiska ibland. Kom hem runt åtta, tänkte sova, men var så hungrig att jag istället frågade Leander om inte han också var sugen på en footlong från subways. Det var han och jag åt snabbare än Usain Bolt avverkar en 25 meterlång nedförsbacke. Ännu engång spelade vi snooker, och ännu en gång kan jag inte riktigt minnas mig vad slutresultatet blev..

Sedan hade vi turen att träffa mina klasskamrater, vi följde sedan med dom till Canale, och oj vad vi blev förvånade, de ställen vi förut vistats i verkade folktomma i jämförelse, av denna stad på 100 000 invånare måste 50% av alla ungdomar varit där. Kom hem runt 2 på natten och ringde på dörrklockan inte helt utan skuldkänslor eftersom hela huset sov.

Dagen efter vaknar jag i strålande väder, en dag då Cabo Frio visar sig ur sin absolut bästa sida, Leander undrade om jag hade lust att köpa en amerikansk fotboll, och stå och kasta lite på praian, tyvärr fick han sen reda på att han skulle iväg till en annan stad med familjen.

Frågade då om jag inte kunde hänga med Ana celia och melody, dessa skulle till en väns båt och det gick inte, vilket sedan blev en väldigt konstig situation, eftersom Ana celia bad mig ringa Leander och fråga han vilken stad han skulle till, frågade flera gånger varför eftersom han helt enkelt bara skulla iväg, och då blev hon förbannad och bad mig bara fråga igen,

Hon ber sedan Jose armando ringa, och han får samma svar som jag fått, inget mer än att jag inte kan följa med. Förstår inte varför hon alltid ska ha ett sådant drama, har verkligen tröttnat på henne nu.

Följde istället med resten av familjen till stranden, havet var azurblått och kristallklart, riktigt riktigt fint, söndag är tydligen dagen man går till stranden, knappt så att ett enda sandkorn var ledigt, alla var där. Klockan tre åkte jag sedan till skollagets futsal match, många från skolan var där och dom hade riktig schoolspirit, hejade, skrek och jublade grymt mycket, så otroligt jobbigt att inte kunna få spela, kändes som alltid väldigt illa att bara se på.

Våran skola förlorade efter högst tveksam insats av domaren, när matchen var slut följde jag med några klasskamrater först till super mercadon och sedan hem till Breno, där la han far upp våra 3 kg kött på grillen, medan hans mamma lagade farofa (ingen översättning, men är ett torrt pulver ungefär) och arroz (ris). Under tiden spelade Ayran och Christiano brasilianska sånger ackompanjerat av allsång, Brenos far trummade med grillspett allt medans helt underbar mat rullade in. Allt var bara så förbannat vackert.

Så långt man kan komma ifrån en kall busshållplats med förfrusna tår och fingrar en mörk januarimorgon inväntandes skolbussen hemma i sverige.

Ha det så bra alla ni

Hampus

Boa noite

Klockan är snart tolv och jag borde sova, men måste bara skriva några rader först. Är inte helt säker på vad jag ska skriva om ännu, men snart börjar helgen och då kommer jag endå ha för mycket att berätta om. Så någon sorts kort resumé kanske ?

Klassen är fortfarande bra även om skolan är riktigt tråkig, har än sålänge haft 3 test, vilket är väldigt bra, eftersom jag i princip behöver skriva mitt namn på ett papper och sedan gå därifrån.

Har dock blivit ombedd två gånger att skriva ner någon sida på engelska, tvivlar dock väldigt starkt på att någon lärare skulle läsa detta eftersom endast några få kan.

Ska testa att skriva på svenska och se om någon märker något.

Imorse till exempel skulle vi ha prov i historia, närmare bestämt antikens grekland - trodde klassen. Istället berättar läraren med frågande ton att det såklart är egyptien?!

Läraren öppnade sin bok om egyptien, berättade lite, eleverna gjorde provet och sedan var det inte mer med det. Hemma hade halva klasen fått en smärre hjärtattack om det nu visat sig vara att provet inte alls har det innehåll som beräknat. En av flera bra saker med brasilianare.

I klassen hade cristian och ayran med sig gitarren ännu engång, vi spelar nästan hela tiden och dom lär mig endel brasilianskt. Imorgon ska jag ta med dem min, och spela tills fingrarna brinner. Idag har jag varit hos rotary, numera är det enbart jag och leander som är under 65 år vid mötena, vilket är lite synd, innan var det ju så kul att träffa alla gamla utbytesstudenter. Men har fått endel nummer så kan ju ringa dom istället.

Jag och Aurenio (min chairman) talade endel om skillnaden mellan fattigdom och lycka mellan brasilien och hemma. Aurenio berättade att han känner en norrman som förklarat hur enkelt allting är i norge att livet knappt har en mening, sjukhus och försäkring för allt finns, säkerhet finns, du måste klanta dig riktigt rejält för att inte kunna studera till precis det du vill, och jobb är det gott om.

I brasilien är livet för väldigt många en kamp precis varje dag, I Nord-este lever familjer på fem, med enbart 50 dollar i månaden, bönor och lite ris fördelas familjemedlemmar imellan, men endå med så mycket livsglädje, Aurenio berättade att tidningarna en gång postat bilder på människor med undertexten "han och hon äter vi imorgon". Ett bra exempel på hur folk endå kan hitta massvis med ljus i ett inte allt för lätt liv.

För oss med allting är det väldigt fascinerade hur folk kan vara så glada under sådana förhållanden, allt handlar väl egentligen på vad man värdesätter i livet, men samtidigt är våra liv så otroligt svåra att förstå utan bil, el, mat etc.

Ett fantastiskt land man bor i just nu, hoppas att jag får uppleva så mycket som möjligt av det.

Imorgon är det fredag, sen börjar helgen, helger som hittills förgyllt mina veckor är väldigt välkomna efter några dagar i skolan. Har inga planer än, men precis allt kan ju hända!

från er

halvsovande, icke korrekturläsande utbytestudent.

En månad, 28 dagar och ett första smakprov av hemlängtan

Börjat bli lite bekväm med att skriva nu, trots allt något jag aldrig gjort förut, och jag är ganska nöjd med min prestation. Mina inlägg känns endå väldigt ytliga, långa men aldrig så djupgående att allt berättas och förklaras. Men det går helt enkelt inte, får helt enkelt lyfta fram det som är kul, någorlunda intressant och det som inte alls är lätt.

I fredags åkte jag som redan nämnt till Rio för att besöka federala polisen, åkte tidigt på morgonen och skippade skolan. Visade sig att federala polisen i centrum inte ville ta emot mitt visum, och vi behövde återigen besöka flygplatsen, väl där fick vi veta att imorgon klockan 8 hade passat bättre...

På vägen hem påpekade José Armando att vi fram och tillbaks utan anledning (med ett leende som alltid kan tilläggas) men det var ju inte riktigt sant, vi han faktiskt med en slice pizza ! Även om 4,5 h bilresa kanske inte vägde upp är det ju alltid något.

På lördagen blev det aldrig någon Maracana, läste i tidningen att 79 tusen åskådare var där (I serie b! rekord) , Vasco firade 111 års jubileum, och inte helt utan att bita sig i läppen tänkte jag på att ha varit där.

Fredagen spenderade som nästan alla andra lediga dagar hemma, inomhus. På kvällen var det tänkt att jag skulle följa med till nattklubb i Buzios, men skulle tydligen inte komma in p.g.a av att jag inte än är 18, men inget som inte ett falsk-leg inte kan fixa. tyvärr har jag inget.. än!! ;)

Istället ringde jag Leander, vi bestämde att mötas vid strandstråket klockan 9. När jag kom dit hade inte Leander börjat gå än, påpassligt att jag då träffade Elvis dotter Roberta, hon är runt 14 men endå den som gör sig mest förstådd här, tänk vad lite logik och nyckelord kan göra, vi kunde till och med prata lite och det blev inte alls tyst.

Eftersom jag vet att ungefär hela hennes skara av 14 åriga kompisar ständigt brukar stirra på mig i skolan ville hon presentera mig för dem. En av tjejerna tittade på mig och sa till Roberta "oh , lindo, muito lindo" olyckligtvis för henne vet jag hur man säger väldigt snygg och det blev hon varskodd om när hon frågade om jag förstod efteråt, haha som hon skämdes, nästan sprang därifrån. x)

Senare träffade jag Leander, vi gick till bob´s (brasiliansk McD) och beställde varsin ovomaltine milkshake. Mannen frågade om jag ville ha en "grandes" och istället för att försöka disskutera svarade jag "sim". Leander beställde en liten och i jämförelse var min säkert 8 ggr större, den var så stor att efter att ha druckit 10% slängde jag den, helt omöjligt att sätta i sig ens halva.

Leander och jag stack till snooker and beers som är en bar här, vi hade riktigt kul och hade såklart massvis att prata om. Spelade endel snooker (3-1 till sverige i matcher) och hade riktigt, riktigt kul. Måste vara något speciellt med att umgås med andra utbytesstudenter, man knyts till varandra väldigt enkelt bara, och inte mig emot, Leander är riktigt kul att vara med.

Fick skjuts hem av Leanders värdfar, som givetvis var lite berusad, fyllekörning är helt ok här.

har inte än märkt någon effekt på körningen, och antar att dom iallafall försöker nyktra till någon timma innan körning, men det är ju helt klart väldigt sjukt.

Dagen efter åkte hela familjen till Rio, först kollade vi lägenhet åt Ana Celia. Inga som dög åt henne eftersom dom var för små eller i fel område, själv hade jag varit rätt jäkla glad för en egen lägenhet i Rio för 750 000 men tydligen inte något som dög för henne.

gick sedan i oändliga timmar i ett köpcenter där, hatar verkligen köpcenter efter detta, alla människor som slaviskt köper saker(min värdfamilj inräknad). tro inte att jag blivit röd, men kan inte förstå varför folk väljer att gå runt i gigantisk byggnad med för mycket folk, AC-temperatur kall nog för att inneha pingviner för att sedan dessutom fylla kassar med saker dom aldrig kommer behöva.

Var förbannat trött efter fem timmar i köpcentret, en vistelse som fördröjts av Vítor som ville se en biofilm om hamstrar som bekämpar terrorister med högteknologisk hjälp.

konceptet att följa med kändes otroligt nog aldrig lockande. Istället följde José Armando med, givetvis med ett stort leende som alla andra gånger han kan göra något för sina barn, svenskt som brasilianskt.

Väl i säng, kände jag mig ganska ensam i det stora landet, lyssnade lite på svensk musik och önskade för en sekund att jag kanske skulle kunna vara någon annanstans, mest för att min familj ibland är helt oförstående. Frågar jag vart vi ska får jag ett portugisiskt svar, för att sedan fråga igen, och då mötas med en fråga på det - varför frågar du så mycket? Vill inte ens ta en disskussion vid det laget, En svensk tiger och ränder går aldrig ur.

Morgonen därpå klockan halv 6, åkte jag och José Armando in till polisen på flygplatsen ännu en gång. Väntade i 3h och och en kvart för något som sedan tog 15 minuter att fixa. En lättnad att gå därifrån och tänka att jag inte behöver se flygplatsen förrän om 10 månader igen.

Senare gick vi stadsdelen flamengo eller catete kanske det var, inte alls säker.

Staden är smuts, blandat med färgglada snabbmatsrestauranger och reklamskyltar. Luktar lite surt, och folk precis överallt. Gillar inte Rio de Janeiro heller, inte det som gör brasilien så bra. Gick där och längtade tillbaks till Cabo Frio och kanske en liten ovomaltine milkshake.

I rio åt vi på ännu ett av alla grill restauranger, eller grill och grill, egentligen en helt vanlig restaurang här, men grillat kött är vad menyn består av, och den är alltid så GUDOMLIGT god, har ätit biffkött motsvarande ett högerben på en belgianblue här.

Tillslut var jag hemma igen, ska nu ta mig att sova och i morgon är det skola, ser fram emot att träffa klassen igen.

God natt sverige!!

eder

Pavel

Ok, nej det var Hampus,

har inte alls en underbetalad polack som skribent.

deja vu

http://www.kristianstadsbladet.se/article/20090822/KRISTIANSTAD/404887208/1338/&/Ingen-klasskamrat-pratar-svenska-med-Hampus

Förslavad till era förväntningar måste jag ännu engång skriva med ögonen halvöppna, men oroa er inte så hemskt att skriva är det inte. Trots alla viktigt att skriva ner, eftersom det som för dagen uppmärksammat mig, kommer om en månad kommer vara lika glömt som tiden då malmö ff spelade bra fotboll.

Vaknade även idag tidigt och möttes av dimman från utebliven sömn, I duschen var badrums fönstret öppet, tittade försiktigt ut och märkte att utsikten var förstummande vacker. Från duschen ser jag imellan några lägenhetshus ut till vattnet. Klockan var 6 och endast fåglarna hördes. Väl ute ur duschen välkomnade verkligheten mig med nackspärr, en bieffekt av att somna snett liggande till sao paulo - fluminese (fotboll) på teven.

Kunde inte alls vrida huvet och José armando föreslog en massös, Gina försökte säga massös på engelska men han inte tänka länge innan José armando käckt föreslog "thailandese?"

Till en massös gick jag iallafall, hjälpte, men inte mycket. och därefter (runt 9) till skolan.

Skolan var kul, det som förvånar mig är hur extremt lite folk jobbar på lektionen, om det beror på att dom sitter bredvid mig vet jag inte, men sista lektionen bestog iallafall av att rita en teckning (?) om brasilien. kan inte tänka mig att dom haft samma arbetsiver om dom behövt översätta texter av shakespeare. Klassen är hur som hellst väldigt rolig och det händer något nästan hela tiden, idag hade någon med sig en gitarr till klassrummet och det spelades så väl på rast som på lektion.

Efter det har jag legat hemma med så lite rörelse som möjligt.

Imorgon ska jag till Rio och återigen besöka federala polisen efter som dom inte tog emot mig förra gången.

På lördag ska jag förmodligen se fotboll på maracana!!

(Eftersom jag följer med eriq och elvis ska jag se fotboll från brasiliens näst högsta liga, deras favorit lag Vasco da gama (en av Rios 4 stora lag) spelar där)

Vill även tacka den anonyma själ som skickat ett biljardbord hit, succé på rummet! Bilder kommer förhoppningsvis snart ;D

la la la

Dags att vässa pennan, gnugga korpgluggarna och förskingra tankarna från vad allt sömn och vila heter, dags att skriva! Är trött som bara den om kvällarna, och idag har inte varit ett undantag. Min första skoldag började med morgonförtvivlan och halvöppna ögon vandrade mot duschen, klockan var 6 och drygt 6 timmar tidigare än vad en normal morgon hittills inneburit.

Klockan sju var jag där, på skolan som jag tills nu inte visste något om. Ferlagos heter den, och vi har inga skoluniformer förutom en blå t-shirt som alla bär. Klassen var helt galen, Eriq påstod att det var för att skolan precis börjat, men jag tror han inte. Har ju inte direkt kommit hit för att lära mig hehe, så att klassen är livlig uppskattas mest, hellre det än 20 robotar stirrandes på whiteboarden. Trodde att jag skulle bli hack kyckling direkt men dom var snälla, brasilianarna har väldigt lätt för att skoja med varandra, och kanske väntar på att lära känna mig först för att först vet att jag dels kan ta ett skämt och för att dels ha något att driva om :D

Skolan pågick fram till 12.30 för att sedan börja igen klockan 2.

Hade matte, biologi, och engelska samt någon sorts datorlektion på eftermiddagen. Sitter enbart och stirrar antingen på läraren eller iakttar allt som händer i klassrummet, bus, skämt och ibland till och med sång. Maluco är ett passande portugisiskt ord som jag sagt åtskilliga gånger idag, och vad betyder det då? galen så klart.

Efteråt ringde jag Leander med min nya mobil, vi bestämde att träffas på hans värdpappas snackbar i centro. Och jag lyckade helt själv hitta hela vägen dit trots att jag bara varit där en gång förut. Både jag och Leander berättade om våra skolor, klasser och hur det varit för oss.

Han hade tydligen haft det lite värre, inget han har något problem med endå en skillnad.

Bland annat kallas han gringo ibland, ett uttryck som jag aldrig fått höra mig själv kallas men som han har blivit van vid. betyder ungefär "person som borde åka hem".

Dock verkar han ha snyggare tjejer på sin skola och det var surt att höra :(

Vi snackade länge och vi promenerade sedan för att kolla hur det ser ut hemma hos honom. Börjar känna mig mer hemma i staden och det känns väldigt bra.

Önskar verkligen att jag hade en respektabel kamera och kunna ta bilder på allt det jag ser varje dag, hade varit något att visa det.

Väl hemma klockan sex var ju lika trött som vanligt, har ju åtminstonde samlat energi för att skriva ihop dessa rader. Ska välförtjänt ta mig och sova nu.

Tchau e até logo

Hampusinho