God morgon mofos!

Idag var skolan inställd på grund av lärarmöten under dagen, klockan är bara 8, men som den 'married to the game' skribent jag är, så känns en missad sovmorgon som en mycket liten kompromiss mot ett nytt inlägg.

Eftersom jag inte skrivit så mycket om vad som faktiskt hänt den senaste tiden så finns det endel att berätta.

Den sista tiden i min förra värdfamilj var ganska knepig och inget jag alls ville stanna i, värdmamman samlade gärna på sig sina klagomål istället för att direkt kunna berätta dessa för mig. Så att efter runt två månader helt plötsligt få skit för allt möjligt och få dessa klagomål formulerade i allehanda sätt förutom rakt ut, blev tiden där jobbig och väldigt obekväm.

Sen var våran personkemi inte helt hundra och jag hade svårt att trivas i hennes sällskap överhuvudtaget. Som tur är byter jag värdfamilj regelbundet så inga bestående men där, och det fanns säkert något att lära sig från denna upplevelsen med.

Just nu bor jag för tillfället och sedan 1 månad tillbaka hos en ny familj, min sista därtill.

I a familia finns mina föräldrar Shirley och Haroldo, jag har även två bröder, Guilherme och Bernardo, varav endast den sistnämnde bor hemma.

Och jag trivs verkligen, här finns inga problem som helst och det är skönt att känna sig hemma någonstans. Familjen är varm, maten är god och någon tvättar mina kläder regelbundet.

Men snart är det också dags att åka hem och att bo här känns lite som en hållplats inför nästa packning och flytt.

See ya'll later

Sorry for the distherbment

Men hejsan

Två inlägg på en hel tre månaders lång period är dåligt jag vet, men acceptans är första steget mot förbättring right?

Jag har spenderat 9 månader och 22 dagar här borta nu, och hemresa ligger precis runt hörnet, något som gick upp för mig på vägen till skolan idag. Efter att jag kalkylerat med tvekan och försökt flera gånger att få räkenskapen rätt känns det väldigt olustigt att sammanfatta resterande tid som drygt 4 veckor.

Bort går den trygga känslan av att ha öppna luckor i min imaginära filofax (som om jag skulle haft en riktig??)för att varsamt notera ner vad jag vill göra och vart jag vill gå. För fyra veckor är så lite tid i relation till mina ambitioner. Jag trodde inte jag skulle känna så här, jag såg mig som ganska laidback med att komma hit, och att det skulle vara likartat att återvända, varför skulle där vara en skillnad?

Men skillnaden är den hamrande olustiga känslan jag har i magen just nu, skillnaden är att oron och tidspressen som jag aldrig insett existerat nu faktiskt går att ta på.

vips, en liten blixtvisit i det virrvarr av tankar jag idag besitter och som andra dagar formulerar här. Kort men åtminstone nerskrivet olikt mina andra tankar den sista tiden.

Ha det så bra

Hampus

Jag lever fortfarande, ut i fall nágon misstänkte annat.

Hej igen ärade läsare

En hel brasiliansk sommar är över nu, och en hel revy av minnesbilder sparad innanför pannebenet, vad otroligt mycket som har hänt egentligen, och enda har alltihopa lyckats passera sa fort att jag knappt vet vart det började eller slutade.

Manga händelser eller situationer har fatt mig att tvärt stanna och tänka langt och länge om vad jag haller pa mig här, och varför? Nagon sorts existiensiell filosofi kommer alltid smygande, och upplevelser här gör säkrare pa vad jag vill göra, vara och bli.
Jag reflekterar mer här, över mitt liv hemma i sverige än vad jag gjorde när jag var där, hemma alltsa.
Jag ser antagligen min egen plats hemma nu när jag väl hoppat ur den luckan jag lämnade.

och vad gör jag här da? Inte sa mycket faktiskt, det är ju inga extrema skillnader fran sverige i och hur jag lever. det är vardag i det mesta nu för tiden, och dagar och veckor flyter mest pa. Ibland undrar jag om den där ¨fantastiska utbytes student effekten¨ som jag hört sá mycket om, beror pa att jag är i ett annat land, eller för att jag inte är hemma.
svagt formulerat jag vet, men det finns en skillnad.
fast att försöka minnas sánna likheter blir ända sa utsuddade eftersom jag inte är sa himla svensk längre.

Sommaren har kort summerat varit fantastisk. sena nätter som urartar, bilresor med joão, lánga samtal med andra utbytestudenter om vad fan vi háller pa med, familjebesök, nya vänner, och hel massa andra minnen.
Det är inte konstigt att jag mánga gánger lagt mig ner i min säng efter en láng dag/natt och tänkt att jag är sa lyckligt lottad att jag ligger där. med tankar som klingar i hur otroligt det är att leva men sedan kunna komma hem, krypa ner mellan nágra lakan och konstantera att det över, men ocksá att det högst troligt kommer upprepas i samma stund som jag öppnar mina ögon nästa dag, nästa mikroskopiskadel av mitt liv.

Fredriks mamma som även hon var pá besök sammanfattade det hela ganska snyggt enligt mig.
Efter en dag pa stranden sá sa hon.
- det var ocksá en dag.
En miljard synapser arbetade sá hárt efter att hon sagt sá att jag nästan kunde hört dom.

För vad bestár livet av om inte just idag

tchau e bem vindo

Varmt välkomna kära vänner, bekanta, släktingar och andra bara rent läskiga personer som snokar här!

Jag har nu bytt familj, är nu inne på min tredje familj av dom fyra familjer jag ska hinna avverka uttråka och trötta ut innan jag återvänder till hemlandet. Att byta familj känns ganska naturligt vid det här laget, det gamla slutar och något nytt börjar.

Men det är också blandade känslor, min förra familj var väldigt speciell, det var ett hem för mig, min familj osv.

Efter att ha packat ihop alla mina saker (exklusive den hälften glömt), lastat in väskor, gitarr och saker man hittade på vägen genom huset, i bilen så går det upp för en lite vad man lämnar.

Mirian sa inte så mycket och Arthur slutade inte smågnabbas men jag vet ändå att jag gjort ett bestående intryck i den där familjen, vilket är jättekul, och väldigt fint på något sätt.

Mirian har gjort ett stort fotoalbum till mig med samlade saker och bilder från dom tre månader jag bott i familjen, jag har ännu inte fått albumet eftersom även bilderna från sista dagen med familjen skulle inkluderas, han åtminstone se albumet innan och kan verkligen inte sluta le när jag tittar i den.

Sitter för närvarande i mitt nya rum, ett flickrum med trevliga inslag av rosa lite varstans.

Min nya familj består av mamacita Tita och min lillasyster Valentina som är runt 7 år gammal. Familjen är toppen och jag är glad att ännu en gång ha tur med familjerna, allt annat är dock ganska annorlunda dock. Just nu bor jag nära centrum, har egen husnyckel och kan knalla ner till vad jag nu än vill gå till inom 5 minuters gångavstånd.

Det är lite enklare förhållanden här, och jag har också mycket mer frihet.

Det där lät lite halvflummigt egentligen, ska jag förklara rent praktiskt så behöver jag tillexempel diska och tvätta mina underkläder själv, men vill jag gå ut och ta en acaí i kvällssolen längs stranden så gör jag det.

sexton dagar kvar tills syskon, fader och annat bihang kommer hit. det ska bli jättekul, men är också lite läskigt, jag vet inte vad som väntar, hur det kommer kännas. Men det ska nog gå finemang trots allt.

Ha det underbart och slicka inte på några lyktstolpar där borta i kylan, det är genom erfarenhet man lär sig och jag vet.

ciao

morgonstund har guld i mund

hej kära vänner

känner för att skriva av mig lite, som tur är har jag en plats för det.

Sommarlovet är fortfarande i ruljans och just nu även Cabo frios axé festival 'Cabo Folia'

3 dagar har redan passerat av festivalen och ikväll återstår den sista dagen av spektaklet.

Cabo Folia är uppdelad i tre delar, tre olika platser där folk kan befinna sig, där finns Camarote som är en sorts vip-läktare runt det velodrom formade fältet, där finns Pipoca som är ett öppetfällt i mitten av velodromen, och där finns Abada som kan förklaras som själva banan i velodromen, alltså innanför Camarote men utanför Pipoca.

Och musiken spelas av flera olika kända Axé band/artister på lastbilar som sedan körs runt och runt i Abada, med tusentals dansande runt artistlastbilen.

Självbefinner jag mig i camarote, något jag betalat dyra pengar för eftersom Abada tydligen inte gick påfråga för min värdmamma, ett stort misstag märker jag nu.

Eftersom de som betalat för Camarote inte kan befinnas i Abada, och tvärtom, missar jag det mesta som mina vänner kan göra i abada.

Alla i Cabo Folia bär ärmlösa tröjor som i princip är inträdesbiljetten, jag har lyckats få tag i en lånad Abadatröja en av kvällarna och hade fruktansvärt kul i folkvimmlet, därför känns det extrasurt att andra kvällar stanna i Camarote, vars enda funktion är att kunna dricka/äta obegränsat med öl och sushi och titta på de människor som faktiskt har kul i folkvimmlet under.

Kvällen igår eller kanske rättare sagt imorse var inget undantag, inte mycket hände mig utan jag fick mest snällt stanna i Camarote och vänta på att komma hem någon gång innan solen gick. Kul att den gudförgätna artisten som spelade igår dessutom hade siktat in sig på att bryta sitt eget rekord gällande antal varv med lastbilsjävel, här har ni ett smakprov på musiken:

http://www.youtube.com/watch?v=bYgdoLhT-b8

Kan tillägga att jag i princip var solbränd vid det laget jag äntligen hittat hem till sängen.

Det ibland största problemet jag kan se med brasilianare är deras totala oförmåga att göra något snabbt. Jag har verkligen vant mig vid detta, och trivs med det, MEN min familj är snarare regeln än undantaget och att vänta på värdmoder, värdbroder och dennes kompisar i säkert 4 h för att sedan med buss åka hem tillsammans med morgonpendlare och strandsugna turister känns på nått sätt som gränsen.

Klockan är nu 20.00 och det var ungefär 3-4 timmar sen jag vaknade, resten sover fortfarande.

Ingen skada skedd egentligen och jag verkar tydligen redan ha en Abadatröja fixad för ikväll.

tchauzinho peoplez

Hampus Bremberg, o melhor da bahia!

Yo

och kan ni än engång förlåta mig för min lathet och ödmjukast läsa mitt nya inlägg iallafall?

jag är mitt uppe i perioden där en student är som mest sysselsatt - sommarlov.

Och är uppe i lite väl mycket rackartyg för att kunna sitta och skriva förstår ni.

Stränder ska besökas, brännan ska jobbas på och acai:n måste ätas.

Mitt utbytesår är inne i fasen där allting mest bara funkar, den perioden som folk berättat för mig skulle komma efter förvirring, hemlängta och frustering.

Jag lever helt enkelt mer med strömmen och har kommit på fötterna på allvar.

Cabo Frio är väldigt levande just nu, massor av folk från inlandet som alla vill ha endel av solen och stranden, nyår var t.e.x. helt galet.

1 miljon människor var alla samlade på stranden i cabo frio under tolvslaget, en mycket märklig syn för mig, som är van vid att en "storstad" som stockholm ska ha det antalet människor.

Runt 1 blev en kille skjuten inte mer än 7-10 meter ifrån oss, i folkhavet framför var alla springandes bortifrån och jag och mina vänner gjorde det samma utan att reflektera.

Polisen var snabbt som attan på plats och förde iväg den skjutna i polisbil.

Alla människor runtom var dock väldigt lugna efteråt, nästan som om att inget hade hänt, och visst jag vet ju att det är mycket vanligare här men att 15 min senare vara helt på andra tankar är väldigt märkligt.

Killen som var skjuten var 14 år, och blev skjuten med 6 skott, något jag fick höra dagen efter eftersom knappt något hann uppfattas innan hela situationen var över.

Alla dessa människor gör också att t.e.x. stränderna tappar lite av sin charm och det är väldigt svårt att ta sig från vart jag bor till centrum om kvällarna.

Att gå ut om nätterna är dock desto roligare, dom flesta är ju från andra delar av Brasilien och jag får liksom lära känna lite mer utav landet.

Får frågan vart jag är ifrån ungefär en gång i halvtimman så att ha någon att prata med är inte direkt svårt som blond.

En tjej trodde jag var ironisk när jag berättade att jag var svensk, så när jag istället berättade att jag var brasse så trodde hon helt på det, eftersom hon inte kunde hitta något fel i mitt uttal, schysst.. :)

Jag känner att fotbollen kommer komma inom kort också, vilket är underbart, håller just nu på att styrketräna för fullt och är dunderseriös med mat och träningen.

När jag runt 6 månader sen fick reda på att korsbandet var av vad jag helt knäckt, hade inte en aning om hur jag skulle överleva utan fotboll, och dessutom i ett land som Brasilien.

Men nu är jag inne i sluttampen av sjukgymnastik och på något sätt har dom här 6 månaderna passerat och inget kan stoppa mig nu.

På tal om tid, snart har även 6 månader passerat som utbytesstudent, fenomenet att hela utbytesåret känns som 15 minuter som jag hört från andra utbytesstudenter visar sig olyckligtvis sann. Och det kunde lika gärna varit som om jag kom hit i förra veckan.

over 'n out

P.S. jag kommer hem om 7 och en halv minut gott folk

Hampus

Feliz natal

Oi gente

detta inlägget är tydligen mitt 35:e och idag är det julafton.

En väldigt speciell sådan också, igår kväll läste jag av händelse på min kusins blogg.

Han är en person som fått kämpa mycket dom senaste åren för vårdnaden av sitt barn, och skriver dessutom exceptionellt om det. Vad jag läste igår kunde jag knappt tro på.

Min kusin har fått stå ut extremt mycket skit, men har har aldrig gett upp, men även han har sin gräns, en gräns så hög att jag aldrig trodde den skulle nås.

Han hade helt enkelt fått nog, och skrev detta i sin blogg vilket jag läste några timmar efter att han hade skrivit det.

Som tur är finns det många personer som är engagerade i samma kamp och läser hans blogg, dessa människor slog alarm och lyckades tillkalla ambulans.

Jag visste knappt vad jag skulle ta mig till igår natt, men mina föräldrar här pusha mig till att ringa min föräldrar och efter hjälp från dem och en kompis här lyckades jag runt 50 min senare (4 på natten i sverige) nå sverige.

Helt plötsligt talade jag i telefon med min yrvakna tvillingsyster, och en minst lika konfunderad mamma, förklarandes något jag fortfarande inte kan förstå.

Vi lyckades hitta sjukhuset genom google, även telefonnummer och tillslut var min mamma i telefon med honom.

Jag har nog aldrig kännt på det viset förut i mitt liv, känt på riktigt att man kan förlora något på det viset, jag har det jävligt bra och har alltid haft, min kusin har det inte.

Jag ser så in i norden stolt på honom, han är starkare och modigare än väldigt många på denna jord, och med det goda hjärta han har förtjänar han inte den skiten han får.

Man vet inte vad man har förrän man varit utan det

Som jag tänkte på dom orden, här var jag pratandes med min familj genom telefon natten till julafton, ringde ett samtal som jag inte ens tänkt göra även om det nu varit julafton.

Vilket perspektiv på min familj det gav mig såväl som det perspektiv dessa månader utan dom gett mig.

I en sådan situation är det omöjligt att inte berätta för sin familj hur jävla mycket man älskar dom, i en sådan situation när kärlek ställs på sin absoluta spets gentemot personer.

Det är inte lika lätt att berätta samma sak när man sitter och knäcker nötter framför kalle anka på julafton, även om det just detta är anledning till att man firar jul och samlas och umgås.

Förut var jul mest en lite halv dryg sak med god mat och presenter.

Precis som jag tror jag att många glömmer hur lyckligt lottade vi är att vara tillsammans, och jag skulle inte kunnat sluta uppskatta om jag fått spendera min jul med dom jag älskar, och ta vara på varenda sekund där.

Jag vill att den som läser detta också ska veta det, kanske är det julafton fortfarande där ni är.

Detta med hemlängtan är speciellt, så mycket som jag skulle vilja träffa er så har jag lika mycket tröst i att ni finns där och väntar på mig, det ska ni veta.

När jag gick och la mig igår kändes allt på något sätt annorlunda, jag tittade mig själv i spegeln och såg ingen skillnad men vet att den finns där, jag hoppas jag aldrig glömmer det jag tänkte då, och tänker nu.

jag gick sedan och la mig i mitt rum, som nu var 20 grader iskallt med hjälp av den nya AC:en.

Jag vet inte om ni forstår den underbara känslan av att krypa ner i en säng med dubbla täcken och frusna tår i ett hus där jag tidigare ackompanjerat varenda rörelse med en fläkt riktad åt mitt håll.

Jag ska nu fira jul med min högst familjära familj, MammaMirian som ständigt ser till att varenda en har ett leende på läpparna denna jul, gubbljugande lille arthur som idogt ser till att något händer i huset, min andra värdbror Vítor som fortfarande ser till att visa vart skåpet ska stå på fotbollspelen, min kusin husguds virtuosen Gustavo, och PappaElvis som jag knappt ser till men alltid hinner säga " fala ae rapa! " när vi möts.

God jul till er alla, jag saknar er allihop.

Kolla gärna in här också, Daddys.blogg.se

Här har ni en bild också, och äntligen har ni ett ansikte att sätta på danskjäveln (den blonda till vänster, om detta inte framgår ;) )